Det snurrar i mitt huvud!

18 år igen

2009-01-13T18:45:00.003+01:00

Jag har fått påtryckningar att jag måste uppdatera min blogg nu när jag är tillbaka i Umeå, för att folk vill tydligen ha koll. Hur som helst trivs jag här, min och Emils lägenhet är fin, den är hemtrevlig och jag gillar den. Jag gillar det faktumet att jag har två dörrar till mitt rum, så jag brukar variera mig och välja mellan båda när jag ska gå in och ut från mitt rum.

Fyra dagar i veckan ska jag pendla till Vännäs. Måndagar har vi som hemma-studie-dagar. Det känns skönt. Jag orkar inte åka buss varje dag, med båda bussresorna (till Vasaplan och sedan till Vännäs) och väntetid på Vasaplan så tar det minst 45 minuter en väg. Hittills (efter två dagar, ja) är det lite omvälvande, det är mycket mer skola än vad jag är van med, men lärarna är jättebra och trevliga. Klassen är trevliga. Men ändå känner jag varje dag någon slags värk att jag inte vill. Men bara när jag inte är där, för när jag väl är på skolan tycker jag det är bra. Men så kommer jag hem, och jag får andra tankar. Fast det är ju inte så länge, utbildningen är inte ens 1½ år, och vi har flera veckors praktik.

Under våren ska vi ha en veckas besök på någon trafikskola. Jag överväger starkt att ta en trafikskola i Växjö. Mest för att jag ska få träffa lilla J. I så fall får jag vara med honom i över en vecka, det känns ju helt fantastiskt.

Nu ska jag läsa trafikböcker, samma böcker man fick på körskolan för mer än 7 år sedan. Eller de har ju uppdaterats sedan dess. Det känns lite som om jag är omkring 18 igen, det gör det även på bussen till Vännäs på morgonen, full av gymnasieelever. Hej!

Ett annat skäl att se framåt sådär 1½ vecka

2008-12-21T20:18:00.002+01:00

Åh kan inte julen bara vara över? Eller så kan jag inte säga, för jag gillar julen. Men jag längtar mer till nyår, för då mina damer och herrar, kommer lilla J upp hit! Det blir veganmiddag värdig ett nyårsfirande, det blir nog lite drinkar och kanske lite bubbelvin, och det kanske blir någon fest. Det kommer bli grymt! Jag tror verkligen det! Men vi ska inte göra planer, vi ska ha ett spontant nyår. Jag hoppas ju att jag får träffa mina vänner också.

Men nu närmast blir det fest på annandagen, och utgång på hemvändarkvällen på Ferrum. När jag tänker tillbaka på förra gången, så ler jag. Mest för den finfina komplimangen jag fick av en helt okänd tjej. Hon kom fram och sa "jag måste bara säga det här, du är den sötaste tjejen jag någonsin sett". Jag tackade och så försvann hon lika snabbt. Therese undrade senare vad den där tjejen ville, och jag svarade med ett leende. Mer komplimanger från andra människor. Det behövs! Varför måste de flesta vara så dåliga på det?

Weekend heroes

2008-12-14T14:46:00.004+01:00

Idag känner jag mig både glad och ledsen på samma gång. Men ibland är inte alla dagar lika bra, och jag tror att lite av anledningen till att jag känner mig både glad och ledsen är utekvällen igår. Det var mkt trevligt faktiskt, jag, Therese, Emil och Micke satt hemma hos Therese och hade förfest, och sedan var vi på Ferrum. Ferrum förra gången, den 29/11 var så mkt bättre. Det var roligare, det var trevligare folk då, och jag saknar Malin när hon inte är med ut. Men jag ska inte säga att det var dåligt igår ändå. Det var på många sätt fint.

Jag träffade en kille jag träffade med Malin förra gången vi var ut. En liten yngling, men jag gillar ju yngre killar. Fniss. Född 88 och från Malins by. Jag fick diverse erbjudanden av honom, och han kom fram stora delar av kvällen. Det slutade med att hans ex kom och bråkade på honom för att han pratade med mig, så jag drog mig därifrån. Så jag hamnade utanför Ferrum, pratandes med en lappkille som gick klassen ovanför mig på gymnasiet. Jag briljerade med mina samiska kunskaper, och vi försökte ha efterfest hos honom. Men istället gick alla hem till sig.

Men jag väntar på nyår litegrann. För i onsdags skickade jag ett sms. "X, kom till Kiruna till nyår. Vi kan äta vegansk festmiddag, ha Star Wars-maraton och bli fulla utan att gå ut." Han svarade att det skulle bli för dyrt, och efter några sms fram och tillbaka så sa han att han eventuellt skulle berätta en hemlighet dagen därpå. Och på torsdagen sa han att han kommer upp! Sa jag förresten att han också är yngre? Hahaha.

Skäl att se framåt...

2008-12-08T19:16:00.005+01:00

TURBONEGRO KOMMER TILL KIRUNAFESTIVALEN SOMMAREN 2009! Förlåt för caps, men jag är så jäkla glad. Det kommer bli bäst! Fy fan vad bra!

En kille från Junis

2008-12-01T21:46:00.003+01:00

Jag har så mycket i mitt huvud, men jag kommer inte på något bra sätt att få ner det. Att skriva ut det, utan mellanrum för funderingar, skriva så att fingrarna brinner, för så mycket har jag i huvudet. Men att få fram det... det är en spärr någonstans.

Jag vill skriva om helgen som var. Min 25-årshelg, som var mycket bra faktiskt! Släkt och fika på fredagen, och fest och drinkar på lördagen. Lördagen var fin, jag gillar mina vänner så mycket. Jag kommer sakna dom när jag flyttar till Umeå igen. För yes, jag har kommit in på trafiklärarutbildningen igen! Men just nu saknar jag ju mina vänner i Umeå. Man kan aldrig bli nöjd va?

Utekvällen var bra. Fördrinkar och tårta hemma hos mig, flera presenter med fiffiga rim av Malin. När vi kom ut beställde jag en GT, men grejen med att känna en bartender är att det blev alldeles för mycket G och inte alls så mycket T. Jag bjöd upp Malin till dans på övervåningen, några norrmän sjöng. Sedan stod vi i trappan länge, pratade med folk som gick förbi. Där träffade jag den här avlägsna bekanta killen, vi har haft koll på vilka vi är (för att han är från min by i Tornedalen) och kanske utbytt några ord någon gång. Nu bjöd han på öl och vi pratade. Jag träffade hans kompis som köpt mina gammelmorbröders hus i Junis, han bjöd mig på fest i huset nästa helg men jag tror inte... Jag kom ifrån den här killen sen, så jag och Micke fick för oss att gå till Emil kl 4 på natten, ett hembesök av hat för att han inte följt med ut. Fortfarande ganska påverkad av min GT-med-för-mkt-G, letade jag upp hans mobilnummer på hitta.se och ringde. Han hämtade mig senare i taxi från Emil. Jag följde med honom hem, men sa att jag inte gör något förrän det är på riktigt. Jag sov med kläderna på bredvid honom, men vi höll om varandra och pussades. Han sa att han skulle hämta mig i Junis nästa helg, jag sa vi får se.

Jag ska ju ändå flytta till Umeå. Det är ingen idé att bli involverad i något. Nej.

Min mamma sa förresten "Jenny, följ mitt råd, och skaffa inte en kille från Junis", samtidigt som hon kollade på min pappa. En kille från Junis. Haha.

The new deal

2008-11-24T13:23:00.004+01:00

Jag har varit på väg att skriva länge, men istället har jag fastnat i en bok och prioriterat boken framför blogg. Läste Moa-Lina Croalls bok "Sen tar vi Berlin", och jag var fast. Jag träffade Moa-Lina en gång på Club Subjekt i Umeå, när jag satt med dom queera konstnärliga musikerna-författarna-eldsjälarna. Jag vet inte om något ändrades genom detta möte, om jag såg huvudpersonen som henne och tänkte på henne utifrån vad jag vet om Moa-Lina. Troligen. Men jag fastnade vid en mening i boken. "Att leva i en kärleksrelation är att acceptera att man kan bli bortvald - närsomhelst och hursomhelst." Huvudet på spiken för någon som mig, rädd för kärlek även fast jag längtar efter den.

Annars börjar jag känna mig tjatig när jag säger att jag har hittat en ro inom mig. Att jag inte är lika beroende av bekräftelse längre. Men det känns så skönt. Jag känner mig inte heller manad att gå ut bara för att hitta någon. Jag skrev till Anja igår, att det är väldig få jag kan tänka mig just nu. Väldigt få. Kanske den där som har fastnat inom mig, som suttit fast hur länge som helst. Hur blir man av med såna där gamla kärleks-hangups? Eller så den där fina unga mannen, med piercing i läppen, rufsigt hår och galna skrattet. Jag vet inte ens vad jag känner för den där mannen i Umeå, han som Anja kallade "min blivande pojkvän". Men det ska bli fint att träffa honom igen, kanske avsluta den här långdragna flirten eller göra något mer av den.

Hur som helst fyller jag 25 år på fredag. Ohmygod, som jag fruktat den dagen. Men det känns okej nu. Jag ska omge mig att fina vänner och kanske goda drinkar, vem vet... Chokladtårta blir det i alla fall!

Mina fina vänner Cecilia och Magnus fick en son igår. Jag tyckte ju visserligen att han hade kunnat vänta lite, och anlända på fredag. Men icke, men han är en novemberpojk i alla fall. Jag saknar Cecilia så mycket, och jag kan inte bärga mig förrän jag får träffa lillen.

Ps. Cammy, jag har sökt trafiklärare men inte fått svar ännu.

Uppdatering, bara sådär

2008-11-11T19:48:00.003+01:00

Vad har hänt sedan sist? Jo, en hel del har hänt. Jag har fått lägenhet i Umeå, jag har sökt in till skolan i Vännäs igen och min pappa har fyllt 60 år och därmed haft jättepartaj. Det var roligt, och bekräftelsenarkomanen inom mig som vilat ett bra tag, blev typ två meter lång och glad. Jag var ut samma kväll med min kusin Lars, vi har aldrig varit ut tillsammans, kanske är självklart då han bor på Lidingö och jag i Kiruna. Men vi har typ lovat varandra att ses snart igen, att jag ska komma ner dit med Emil och göra stan osäker, skitbra alltså!

Och jag träffade min gamla fling, sommaren 07-flingen, han som döpte en renkalv efter mig. Det var fint att ses, och jag åkte taxi till honom. Han har flyttat sedan sist, och nu bor han i en vindsvåning med runda fönster i sovrummet, fönster med utsikten mot fjällen, jag dör! Men jag tror det räcker så, som jag sagt till Koffe, och till Anja, så just nu behöver jag inte någon. Jag ska koncentrera mig på studier och annat. Det kommer bli bra, det blir faktiskt bra tillslut...

Han snurrar i mitt huvud

2008-10-07T20:46:00.003+02:00

På något sätt tycker jag att det är tråkigt att lukten av honom börjar försvinna från min kudde. Jag tyckte det var tråkigt att jag inte orkade gå ut i helgen, gå på samma fest som honom. Men jag var förkyld och hängig, förkyld blev jag av honom. Det är lite ironiskt ändå, hans förkylningsbaciller gjorde att jag inte kunde träffa honom. Äsch, jag kanske inte tycker något egentligen. Jag kanske bara tycker om närheten som jag fick av honom, jag har kanske återfallit i mitt bekräftelseberoende.

Min vän C i Sthlm var uppe i Kiruna under helgen, och ville ha med mig ut. Hon frestade med att han skulle vara på festen. Jag sa att jag inte orkade, men hon kunde ju hälsa honom från mig. Men jag vet inte, hon har inte sagt något mer om det så det kanske inte är så intressant.

Men just nu snurrar han i mitt huvud. Jag ser hans leende framför mig, jag försöker lukta på kudden och förhoppningsvis känna något, och jag hoppas att jag träffar honom snart igen.

Återvinning

2008-09-29T14:52:00.003+02:00

Jag träffade mitt lammkött ute på krogen i lördags. Det var rätt spännande att se honom några månader efteråt. Under tiden hade han varit i Barcelona och skejtat i några veckor. Jag har alltid haft ett gott öga för killar som åker skateboard och snowboard. Om dom dessutom är snygga, har piercings och lyssnar på punk, jamen då kan det inte bli något annat än en fullträff. Min vän Therese tyckte han såg ung ut, och verkade lite omogen.

Hur som helst bestämde vi att han skulle säsonga i Riksgränsen istället för Karibien, och jag är välkommen att hälsa på i Riksgränsen till vinter. Jag meddelade min vän C i Sthlm att jag träffat honom igen, hon som retade mig i somras på jobbet när jag träffat honom första gången. Men det var fint att träffa honom, han har ett jättefint leende och är så mysig.

Återvinning rules!

When drops of sadness fall

2008-09-16T21:17:00.003+02:00

Jag har varit bortrest ett tag. Har varit nere till Sthlm för att hälsa på världens bästa Emil, som numera jobbar där. När man åker dit, så blir det en hel del shopping, alltså bränna upp gruvlönen. Jag har köpt saker, lämnat tillbaka en del och köpt nya saker. Dessutom fick jag träffa massor av bra folk, jag hann fika och skvallra med Cecilia S innan hon åkte upp till Abisko med klassen, jag åt lunch och shoppade med Iida och hennes pojkvän, jag fikade, shoppade och åt middag med Cecilia N och hennes lilla babymage, jag åt persiskt och drack öl med Helena, jag hängde med Björn en dag på stan. Ja och så hann jag träffa mina småkusiner Leon och Noel (samt min morbror med sambo) innan de åkte till Grekland på semester. Det var en mycket fin semester.

Dock blev jag osäker när jag kom hem igen. Vad vill jag egentligen? Innan så gillade jag att vara i Kiruna. Idag när jag var här, så kände jag mig plötsligt malplacerad. Herregud, vad fan ska jag göra? När jag var hos Emil, så såg jag ett program där en svensk kvinna blivit kär i en thailändare och flyttat dit. Jag började nästan grina, för det verkade så fint.

Jag hade också kunnat resa runt, hitta någon att bli kär i, skaffa ett enkelt liv nånstans. Men så är problemet, hur fan kan jag bli kär i någon när jag fortfarande har känslor för någon annan? Eller känslor och känslor... Det finns fortfarande någon som sitter på en piedestal, någon som är lite snäppet bättre än alla andra jag träffar.

Till helgen blir det i alla fall 25-årskalas för den bästa och finaste Malin som finns. Det kommer bli trevligt, jag tror det. Och uteliv efter fest, det blir nog bra. Även om jag gärna hade velat vara på din fest med, Cammy!

When drops of sadness fall - Path Of No Return

Smaken är som baken...

2008-08-31T18:03:00.005+02:00

Idag sa en kille, som jag flörtat med, att jag har dålig killsmak. Jag svarade direkt att så fick han absolut inte säga, för min killsmak är alldeles ypperlig. Ja, det stämmer för det mesta, men ibland råkar några gråbergsbitar hamna i malmen (skadad av jobbet, javisst). Fast han tyckte tydligen att min dåliga killsmak var bra. För att han anser sig vara ful.

Jag vet inte om det är en bekräftelsegrej. Jag och Tina snackade om det på jobbet här i somras. Såna som säger "jag är så ful", så den andra måste svara "nämen du är inte alls ful". Säger saker så de ska få positiv feedback... Jag vet hur det funkar, jag är själv så ibland.

People are strange - The Doors

2008-07-30T21:26:00.002+02:00

Om jag någon gång får barn, så ska jag lära dom att inte engagera sig så mycket, att inte ha för stora förväntningar. Speciellt inte på andra människor. Människor är ett konstigt släkte och för det mesta blir man bara sårad, eller arg. Just nu är jag ganska less faktiskt, är det inte problem med arbetskamrater så är det något med "det andra könet". Jag vill inte ha ont i hjärtat.

Dagens...

2008-07-10T21:41:00.002+02:00

Daxis den 10/7 kl 21.någonting

DAGENS HUMÖR: Tyvärr är jag lite off, lite dämpad och inte alls så sugen...
DAGENS KLÄDSEL: Först mina arbetskläder (skjorta, scarf, byxor och jacka), och sedan blev det mina nya kortare jeans, grå t-shirt och svart kofta.
DAGENS HÅR: Långt och någon lock på sidan för det är lite fuktigt ute.
DAGENS SMINK: Solpuder och mascara.
DAGENS VÄDER: Mulet men lite blått.
DAGENS HÄNDELSE: Jobb typ... med en massa skvaller som hann spridas när jag var ledig, vilket gjorde att två arbetskamrater retades med mig. På skoj. Hur som helst var det ändå roligt.
DAGENS LÅT: Smala Sussie - Newfound lover
DAGENS VILL HA: Lammkött? Haha.
DAGENS SAKNAD: Jag saknar bra svar på ett beslut jag måste fatta.
DAGENS ROLIGASTE: Jag grattade min kusin Sanna på 21-årsdagen och samtidigt sa jag en smaskig grej till henne, och hennes svar på det var så jäkla roligt att jag skrattade länge. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.
DAGENS FAVORIT: Mina jobbarkompisar.
DAGENS KÖP: Fika till mig och Jean när vi väntade på att stämpla ut.
DAGENS GODIS: Fikat jag delade med Jean.
DAGENS ORD: Svett. Hahahaha. Ett kanske lite intern grej, hänger ihop med det min kusin Sanna sa. I och med att jag jobbar med hennes kompis så blev det en hel del prat om det.

Ta en för laget

2008-07-06T17:33:00.002+02:00

Festivalen är förbi, och även en till helg försvann bara sådär. Tiden går så fort när man jobbar, jag hinner inte med något alls förutom att jobba. Som tur var, så var jag ledig under festivalhelgen. Det var faktiskt roligt, eller fredagen var hur bra som helst medan jag var trött och seg på lördagen. Jag orkar inte längre som jag gjorde för några år sedan, jag tror jag börjar bli gammal.

Och vad hände då? Träffade jag de där männen? Ingen av mina lappkillar såg jag, ingen alls! Det var lite snopet, jag hade velat se dom i alla fall. Spionera lite från sidan om. Men den där killen som jag var på dejt med, han råkade jag springa på. Vi gav varandra en kram, vi pratade lite, han frågade en del, saker som har hänt efter vi sågs sist. När vi skildes åt fick jag en puss på munnen, och några dagar efteråt fick jag ett mail på facebook av honom. Men jag är rätt oberörd, jag har kommit över det, han var ingen gentleman och han var faktiskt inte så snygg som tidigare.

Min åldersnoja har framträdit mer under den här helgen. Den här helgen som jag dessutom jobbade, men hade tid att gå på fest också. Egentligen var jag inte sugen, jag hade ingen lust men jag fick mina egna ord i ansiktet "ta en för laget", som jag brukar säga till Tina och Cecilia när vi jobbar. Jag hade ju också tjatat ett tag på att vi borde gå ut, så det var bara att klä på sig efter jobbet. Vi var på en inflyttningsfest hos två tjejer, och typ alla på festen är omkring 20. Värst var det när jag pratade med en tjej och hon visar sig vara född 1990! 90-talet alltså! Men det var roligt på festen, jag träffade flera bekanta och det fanns en del söta små pojkar (= ögongodis). Vi avslutade med att dra till Mommas, och deras klientel är äldre. Så jag hamnade mellan två världar, mellan de som var född i slutet av 80-talet och de som är 40+. Men jag hade trevligt, jag hade mycket trevligt även om jag inte sov mycket under natten. Jag tror jag hann med 2 timmar allt som allt... så min jobbdag var rätt lång, jag var aptrött och dessutom lite bakis. Tina och Jean retade mig, med all rätt. Jag får skylla mig själv, så länge jag kan komma med skvaller.

Memories can´t replace a life

2008-06-23T20:57:00.003+02:00

Jag är oerhört kluven, halva hjärtat, halva min kropp, halva mig vill annat. Till helgen är det festival här i Kiruna. Klart jag ska gå, jag ser fram emot det. Delvis. Halva mig vill inte gå, för jag är rädd för folk jag kommer se, folk jag kommer träffa. Jag vill inte träffa lappkillen, jag är så rädd för att se honom med hans "nya" tjej. Hans enda tjej. Jag blev ju aldrig den där tjejen. Jag var halvvägs, jag kanske stupade på mållinjen, jag var kanske vätskekontrollen men inget mer. Jag vill inte heller träffa den där killen jag var på dejt med i Umeå i vintras, den där dejten där allt var perfekt men ändå hörde han aldrig av sig. Jag vill inte träffa honom, för att jag känner mig en som förlorare. Jag känner mig inte tillräckligt bra. Och jag vill inte träffa min gamla lapp, för att han är fortfarande... min gamla lapp. För han är fortfarande den jag har så mycket gemensamt med. Och jag vill inte träffa honom, för att jag vet att jag inte är den perfekta för honom.

Om jag träffar dom här, så kommer jag bara bli påmind om det, att jag inte är den perfekta. Det här är inte rätt tidpunkt för att visa mig igen, att visa mig som den sårade personen jag är. För jag är inte mig själv just nu, jag är inte den Jenny som jag vill vara. Jag känner inte igen mig själv.

Det kommer nog bli en trevlig festival ändå. Jag ska inte tänka tillbaka på festivalen förra året som var perfekt, nej, för då kan inte årets festival bli så bra. Jag ska inte tänka tillbaka på att jag hade världens bästa kväll förra året på festivallördagen, med fantastiska vänner och min gamla lapp.

Om man frågar mig just nu om hösten, så kommer jag inte börja i skolan i Vännäs. Jag fick en snilleblixt under midsommar efter att jag pratat med Björn, att jag kanske avvaktar och börjar till våren, och kanske i Sthlm eller Örebro. Emil kanske flyttar ner till Sthlm, och jag vill vara i närheten av honom, dessutom vill jag vara nära Björn. Jag tror att Björn tyckte det var bra när jag sa det till honom. Men jag velar varje dag om hur jag ska göra, och ibland önskar jag att någon kunde bestämma åt mig. För i så fall kan jag klaga hur mycket som helst om det blir fel.

Memories can´t replace a life - Summerdyingfast

In my way

2008-06-12T20:09:00.003+02:00

Jag är dum i huvudet. Jag har börjat förstå det nu. Varför kan jag inte reagera som en vanlig människa? Här går jag runt och vill träffa någon på riktigt, någon som inte är rädd för att binda sig. Men jag dras som en magnet till alla känslomässigt otillgängliga killar, blir förälskad och sedan ledsen och sårad. Och nu när jag träffar någon på riktigt, någon som vill ha något seriöst, någon som är tillgänglig, då får jag en mental blockering och blir livrädd. Det går bara inte då.

Jag fick blombud i tisdags, av den här som vill ha något seriöst. 10 stycken stora röda rosor. Jag har aldrig fått något liknande. Det var galet, men han försöker bevisa att han är en bra kille och att han tycker om mig. Min mamma tyckte det var som en roman, killen skickar rosor och så. Anja sa något om Sex & the City. Jag blev mållös, jag är fortfarande mållös. För jag är dum i huvudet. För jag blir livrädd... och... eh blockerad.

Istället för att tänka framåt och försöka häva min blockering, så tänker jag såklart på allt gammalt. Jag idealiserar en del, för de hamnar liksom på en piedestal, och jag är underlägsen. Jag har såna idiotiska tankar. Men hade det varit tvärtom, att de hade haft riktiga känslor för mig så hade jag också blivit rädd. Jag är dum i huvudet!

Idag pratade jag med Björn. Jag har hittat en bra tunnel till honom så han kan måla graffiti i den. Så nu krävs det bara att han kommer upp hit, på riktigt. Jag försöker verkligen övertala honom. Jag gav honom en komplimang idag också, att han är lång och stilig. Jag gillar långa män. Hoppas han kommer hit. Jag saknar honom.

In my way - Judge

Förälskelse

2008-06-05T21:05:00.005+02:00

Igår ringde min finfina vän Björn till mig. Han berättade bland annat att hans svar på Emil, hon heter Mia, hade sagt att han borde hälsa på mig! Och jag sa ju självklart, jag bjöd ju in honom här i helgen när vi pratade. Sa att han absolut borde komma hit i sommar. Nu hade Mia sagt samma sak, hoppas Björn överväger att komma en sväng. Jag sa att han är välkommen, han kontrade med att säga att jag alltid är välkommen till Linköping. Men jag var ju där förra sommaren och hälsade på!

Annars har jag jobbat i tre dagar nu, två av de dagarna har jag varit sjuk. Första dagen hade jag 39 graders feber men jag är stenhård, satt visserligen mest på bänken, drack te och hade frossa. Gick och la mig i sängen direkt när jag kom hem innan kl 17. Igår var jag uppe till kl 20, tjo! Och idag är jag på fötterna, jag har ingen feber men förbannat ont i halsen.

Jag och Cecilia tog nödutfarten upp idag, man ska repetera och ta den ibland så man kommer ihåg. Det innebär en del tjorv, först ska man ta sig från besöksgruvan på 540 meters nivå ner till 775 meter (där jobbar min pappa för övrigt), och sedan söka sig efter väg 43 och nödutfarten och sedan skumpa på den i en kvart kanske, det är ganska dålig väg. Men det är verkligen värt det, man kommer ut på baksidan av gruvan och när det är fint väder så ser man hela fjällvärlden! Är det riktigt fint väder ser man Kebnekaisemassivet som ligger ca 7 mil bort. Jag älskar sommaren i Kiruna, eller jag älskar fint väder i Kiruna när det är blå himmel i fjällen och man ser långt. Jag blir alltid alldeles stum inför naturen, jag får en känsla i hjärtat och magen som är konstigt att beskriva... Jag tror att jag helt enkelt är kär i naturen, och jag vill visa det till alla.

Working lady

2008-05-27T21:02:00.004+02:00

Igår fick jag svaret som jag undrat över ett rätt bra tag, jag kom in på trafiklärarutbildningen i Vännäs. Jag blev glad, delvis, jag vet inte om jag är redo att flytta tillbaka dit. Jag funderar fortfarande vad som är rätt för mig. Jag funderar på om det är rätt att stanna kvar här i stan, för nu har jag ju börjat jobba. Idag när jag kom ner till Infomine så blev jag så nöjd av att känna doften, och jag var så nöjd när jag fick åka ner underjord. Som Malin sa, jag kanske är en gruvis längst in? Jag är i alla fall ingen Konsum-tant, påstår min chef, hon sa idag "de är alltid så griniga på Konsum, och du är så glad så du passar inte in där". Hah!

Men jag har alltid haft beslutsångest. Jag kan aldrig bestämma mig, och när jag väl gör det så grubblar jag över det andra och funderar på hur det kunde vara. Det kanske är därför jag alltid har kvar mina kärleksspöken. Jag läste en artikel i Cosmopolitan (ett relativt nytt nummer faktiskt, och inget halvårsgammalt nummer som man brukar få på Universitetet), den handlade om att man måste överge sitt kärleksspöke för det hindrar en att gå framåt, för man sitter fast med bilden av någon perfekt. Grubblandet gör att man bara hittar fel på sig själv och fel man gjort. Klart! Men jag har inte ett kärleksspöke, jag har flera. Löjligt nog. Jag kanske har tre-fyra stycken som fortfarande ses som de perfekta männen, som jag gärna hade tagit tillbaka om jag fått chansen. Jag brukar bygga upp bilden av den perfekta killen efter jag fått ett bakslag, nobben, blivit sårad. Det är ju dom som är så perfekta, ouppnåeliga och jag... jag hittar bara fel på mig själv.

Ah fuck it... jag orkar inte. Jag ska komma över det här. Det kanske hjälper när jag jobbar, och när jag kommer ut och springer med Emil. Vi brukar ta en väg som blir 6 km tur och retur, än så länge är det mycket gå-spring-gå-gå-gå-spring-gå-spring-gå. Men när jag blir lite mer tränad så ska det blir mest spring och så lite gå som möjligt.

Det är förresten min 2-årsdag nu på torsdag, den 29e, två år sedan min operation. Egentligen ska vi fika då, men mina föräldrar kommer nog vara i stugan och jag kommer jobba innan jag ska iväg på kick-off med jobbet, bowling och middag. Det kanske är ett bra firande det med...

En obekväm sanning, eller ett obekvämt samtal

2008-05-18T21:17:00.006+02:00

Det här rätt konstiga samtal ägde rum kring köksbordet i stugan i idylliska Tornedalen idag när jag åt frukost och drack mitt morgonkaffe.

Jag: Hur vanligt är det att man föder barn utan att man vetat om att man är gravid?
Mamma: Det är nog inte så vanligt. Vad då, tror du att du är gravid?
Jag: Nej, alltså...
Mamma innan jag hinner säga mer: Du kan ju köpa ett grav-test.
Jag: Nä men...
Mamma innan jag hinner säga mer: Fast jag tror att det är din medicin som är anledningen.
Jag: Jo, jag hoppas det, annars är det hur som helst för sent... (jag fnissar lite)
Mamma: Jaha, vem var den sista du var "tillsammans" med?
Jag: Nämenmamma!

Jag avslutade samtalet genom att kolla ut genom fönstret. Sen pratade vi inget mer om det. Det kändes lite... awkward... alltså rätt konstigt.

Det är min största skräck som jag kan utsättas för. Jag är livrädd för hajar, men jag ser till att inte vara i närheten av hajar. Däremot, tänk att vara gravid utan att veta om det! Man har ju läst om tjejer som fött barn utan att veta om att de var gravida.

-------------------------------------------------

Hur som helst var min helg i stugan väldigt skönt. Jag gick runt byn två gånger, jag bastade och så grillade vi. Dessutom är det rätt mysigt att vara i Junis, när man handlar på ICA så säger man hej till dom som också är i affären, eller som igår då vi fick efterrättstips av Maria, glass med varma bär och riven vit choklad. Eller idag när jag och pappa gick runt byn, och så ropar kyrkvaktmästaren Östen "god morgon" från trappan till Församlingshemmet. Det är fint, det är skönt och välkomnande att vara i Junis.

Oh no!

2008-05-14T23:21:00.003+02:00

Imorgon måste jag ringa till Neurocentrum på Universitetssjukhuset i Umeå. Jag måste ringa och höra hur det blir med återbesök, för det har gått två år snart. Två år sedan operationen, och jag måste ringa och fråga om jag ska göra en ny röntgen för att se om min lilla tumörbit har börjat växa. Jag vill inte ringa, jag har ingen lust att återuppleva allt det där. Kan någon klandra mig för det? Jag är livrädd för att jag måste göra en ny operation i hjärnan. Jag är livrädd för att min tumör har börjat växa igen. LIVRÄDD! Jag vill inte ringa. Faktum är att jag hellre lever i ovisshet och kanske dör knall och fall, än att gå igenom allt igen. Även om jag ibland säger att det inte hade spelat någon roll förra gången, om jag hade dött på operationsbordet eller inte...

I had a king

2008-05-12T22:45:00.004+02:00

Min gamla lapp skickade ett kedjebrev till mig ikväll, jag hatar kedjebrev! Det här handlade om att man ska fylla i sin födelsedag i en lista och skicka vidare den, så att hela året blir fyllt. Jag struntade i det, precis som jag struntar i alla kedjebrev. Kort därpå fick jag ett mail från Facebook där det visade sig att samma gamla lapp har addat mig som favourite match. Hey!

Ja okej, vi var rätt lika, vi hade jättemycket att prata om, vi hade samma favoritfilmer, vi låg i hans säng i flera timmar en ljus sommarnatt och pratade om allt möjligt, allt verkligen, och vi låtsades vara "Hajpojken". Senare fick jag en renkalv döpt efter mig, världens sötaste renkalv! Och allt var ju perfekt då. Men det var då, man måste gå vidare... även om allt var så bra och om inget sedan hände... även om jag fick mms på hans guddotter.

Well well, jag kanske är fast i det gamla... och ältar för länge. Idag var det förresten en gammal fling som bad om ursäkt för hans beteende tidigare, han hade haft dåligt samvete för han inte tyckte att han behandlat mig bra. Jag hade inga hard feelings om det, jag sa det, men på något sätt känns det väl rätt bra att han bad om ursäkt för något han själv tyckte var fel.

Ibland har man en kung, hur länge vi får ha honom i våra liv är oklart. Om det är för en ljus sommarnatt eller om det är över en sommar, det vet man aldrig. Någon gång kanske man kan få tillbaka honom, just samma kung som fanns där den där natten... tiden får utvisa vad som händer.

I had a king - Joni Mitchell

The black dog

2008-05-11T00:22:00.005+02:00

Det har varit bra i några dagar nu, men sakta men säkert kommer den svarta hunden tillbaka. Den svarta hunden kanske ni undrar över? Winston Churchill kallade sin återkommande depression för "the black dog", vilket är smart. Jag började känna mig bra igen, och jag kunde faktiskt säga att det var bra när någon frågade! Till och med Emma märkte det i mitt blogginlägg härom veckan, och hon kommenterade det med filmrepliken "jag ser ljuset, Jonathan, jag ser ljuset" som Skorpan säger i Bröderna Lejonhjärta. Tack Emma!

Men nu är det på nedgång, jag ifrågasätter min framtid... jag känner mig lite hopplös. Jag vet inte om jag vill bli trafiklärare längre. Kommer jag ens passa som det? Jag vill bara ha en vink om vad jag borde syssla med i framtiden.

Idag träffade jag en gammal flört på COOP. Jag fick hälsa på hans nuvarande flickvän. Jag tänkte lite på hur det hade varit om vi hade blivit ihop. Jag är motsvarigheten till äldreomsorgens mellanboenden faktiskt. Jag har kommit på det. På samma sätt som mellanboendet är till för de gamla att tillbringa tiden på mellan sjukhus/hem och sitt kommande äldreboende, så är jag en slags språngbräda från singellivet till förhållanden för de flesta jag träffar. De flesta män jag träffar, nä, de flesta killar jag träffar, jag träffar inte män, de jag träffar är pojkaktiga och lite... omogna? Jag har lätt för att få känslor för någon, jag har väldigt lätt att bli förälskad och inbilla mig att det är något, därför blir jag faktiskt ledsen och sårad när det blir såhär. Det har inte bara hänt en gång, eller två gånger, jag kan nog räkna upp... hm 7 stycken fall där det blivit sådär. Det blir som om jag tränar dom inför ett förhållande! Och just precis när jag tror att det börjar bli allvar så blir det inte det... och inte så långt därefter så har de träffat någon annan som de blir ihop med, även fast de har svårt att binda sig, eller inte är redo för förhållanden.

Jag är ett jävla mellanboende! En språngbräda inför livet i ett förhållande! Jag är som assistenten som får göra skitjobbet medan forskaren tar åt sig äran för resultatet. Jag planterar frukten men får inte skörda.

Så okej, om det är någon som vill träffa någon inom en snar framtid, se till att jag blir engagerad i dig! Att jag börjar få lite känslor, att jag börjar tro på det vi har... det som du snart har med någon annan. Är det inte konstigt att jag tycker att livet är jobbigt? Okej, jag tog bara upp kärlekens missvisande värld just nu... men det är en stor del i dagens samhälle.

Nu ska jag lägga mig i sängen, och lyssna på Steve von Till. Världsbäst!

The black dog - Kristofer Åström & The Hidden Truck

Bloggens första daxis

2008-05-07T19:49:00.003+02:00

Jag hittade ett gammalt brev från Malin, så jag smsade henne om det. Hon hade skrivit en daxis i brevet, och nu undrade hon om jag inte kunde skriva en i min blogg, så skulle hon skriva en i sin blogg. Sagt och gjort!

Daxis den 7/5-08 kl 20.49

DAGENS HUMÖR: Ganska bra faktiskt, men jag har fruktansvärt ont i ryggen och nacken vilket för att mitt humör blir lidande.
DAGENS KLÄDSEL: Efter mitt bad blev det lila-svart linne från H&M, svart kofta från JC och svarta velourbyxor från H&M.
DAGENS HÅR: Tråkigt tråkigt tråkigt, jag är less på mitt hår.
DAGENS HÄNDELSE: Fika med Emil på Safari.
DAGENS TELEFONSAMTAL: Jag tog äntligen tag i kragen och ringde till Red Dragon Tattoo för att boka om min tid. Så jag fick en ny tid i augusti.
DAGENS LÅT: Markus Krunegård - Jag är en vampyr
DAGENS BORDE: Ringa och fixa läkar- och tandläkartid, ringa IF Metall.
DAGENS PLANER: Ha tv-kväll kort och gott.
DAGENS SAKNAD: Allt för mycket... kanske...
DAGENS ROLIGASTE: Mammas dagbarn Liam skulle tvätta munnen, men kom ut från badrummet och hade råkat tvätta ögonen och näsan också.
DAGENS KÖP: Ett par leggings på Lindex.
DAGENS GODIS: Choklad- och färskostmuffins på Safari, och ONE Cheesecake Brownie-glass från Ben & Jerry.

Mina dagar just nu

2008-05-04T20:29:00.009+02:00

Jag har varit lite passiv när det gäller min blogg på den sista tiden. Jag vet inte riktigt varför, om det är så att jag inte haft tid eller om jag inte har haft något speciellt att skriva om. Men jag är på gång, jag har flera inlägg planerade i huvudet så jag ger mig inte så lätt...

Jag har helt gjort slut med Umeå nu. Jag har hämtat mina sista saker, lägenheten är urstädad och nycklarna inlämnade. Det känns skönt, men samtidigt rätt jobbigt. Alltså jag längtar inte tillbaka direkt, jag längtar efter vissa saker som mina kompisar och jag längtar bort från en slags ensamhet och utanförskap som jag känner här i Kiruna just nu. För på något sätt tror jag att jag kommer glida längre ifrån mina vänner, det är svårt att sköta om en relation över Internet. Men här i veckan så hörde Cecilia av sig, gud så jag saknar henne. Jag fick ett meddelande i röstbrevlådan att hon ville berätta en sak till mig, så vi träffades sedan på MSN och jag fick veta världens grej! Jag kände mig så glad att hon ringde personligen för att berätta, även om vi pratade om det på MSN senare.

Och som en del vet, så är det helt över med lappkillen. Det var jobbigt att inse det, och de första dagarna var jag ledsen. Men jag försöker komma över det... Och varje dag känns lättare.

Jag har dessutom fått jobb. Mitt gamla jobb i LKAB, den 26e maj kl 08.00 ska jag infinna mig i receptionen på kontoret. Min gamla chef Gunn ringde och frågade om jag ville ha jobbet, även om jag var lite skeptisk först så börjar jag se fram emot det. Jag kommer visserligen jobba mycket, och vara ledig lite men jag kommer tjäna pengar!

Hur som helst, mina dagar just nu ackompanjeras bäst av 60-tals musik. Jag har inte lyssnat på det på ett bra tag, men nu har jag blivit påmind. Just nu är det mest The Animals, Kinks och Herman´s Hermits. Det är fantastiskt, jag älskar musiken! Den är lättlyssnad, bra texter och okej, jag är småkär i Peter Noone (sångaren i Herman´s Hermits) och Eric Burdon (sångaren i The Animals). Alltså 60-tals versionerna av dom, jag har bildgooglat dom idag och de är gamla gubbar. Varför fick jag inte vara ung på 60-talet? Jag hade absolut varit groupie då!

Fasters hjärta smälter

2008-04-22T23:52:00.012+02:00

Felicia, juli 2007

Jag överdriver inte när jag säger att det bästa med att bo hemma i Kiruna igen, är min brorsdotter. Det finns ingen mer underbar människa än Felicia. Hon är alltid glad, och fin. Min älskade lilla brorsdotter. Idag ropade hon bland annat "faster, kom hit så ska du få en bamsekram", och den glada fastern gick dit och fick världens största kram.

Förra veckan inträffade det här runt lunchbordet. Mammas andra dagbarn kallar mig också för faster ibland. Vi pratade om att jag kunde vara faster till dom också, och sedan kom vi in på att Felicia har en till faster, på min brors biologiska pappas sida. Då sa jag till Felicia "jamen du har ju två fastrar, så då kan jag ju vara faster till Liam, Vera och Alina också".

Men hon gick inte riktigt med på det, så hon är tyst ett tag och funderar. Sedan säger hon "Liam, du kan få min andra faster Therese istället".

Ja, jag överdriver inte när jag säger att Felicia är en av de viktigaste människorna i mitt liv. Mitt lilla hjärta. Min prinsessa, min lilla gumma.

Tokiga Felicia, Sthlm februari 2008

Felicia och jag myser på morgonen i min säng, påsken 2008

Take your pants off

2008-04-19T22:39:00.003+02:00

Igår var Emils lillebror Micke ute, han hamnade på efterfest och sedan efterfest till efterfesten. Där spelade han bort sina jeans, så han fick gå hem i långkalsonger. När han började närma sig hem, kom han på att plånboken och nycklarna hem låg i jeansen. Men innan han kom fram, så hann några från festen i kapp honom och gav tillbaka jeansen. Haha. Det är en rolig historia i alla fall.

Jag var på middag hos Emil och Micke ikväll. Det blev ost-spenatquorn till mig och baconinrullade kycklingfiléer för killarna, med klyftpotatis och vitlökssås. Emil gjorde efterrätt, körsbärsjuice-marinerade jordgubbar i maränggrädde. Sedan hamnade vi alla i koma, jag och Emil låg i varsin soffa framför tv:n och Micke gick upp och la sig i sängen.

Jag orkade inte följa med och kolla på film hos Thomas ikväll. Jag och Emil hämtade upp hans kompis Mikael på vägen och jag körde killarna till Thomas. Vi körde förbi min gamla lapps hus, ett jättefint och mysigt hus, jag vet inte riktigt hur det ligger till men han skulle ju sälja det men inget händer. Sedan körde jag förbi min nya lapps lägenhet, det lyste hos honom. Jag blev lite ledsen och åkte hem sen, nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra, om jag ska kolla på film, läsa en bok eller skriva.

Förresten har jag hittills åkt 2,3 mil längdskidor den här veckan. Snart tar säsongen slut, det är tråkigt, för äntligen har jag och Emil hittat en träningsform vi båda tycker är kul och som vi kan göra tillsammans. Ja jag vet att jag muttrade lite först om att det är tråkigt, men jag har kommit på att det är väldigt fridfullt och skönt. Jag undrar vad jag ska börja göra istället, för jag behöver träning. Även om mina 2,3 mil skidor nu borde vara bortkastade, så mycket som jag ätit igår och idag. :/

Take your pants off - First Floor Power

Thinking about you

2008-04-15T22:20:00.002+02:00

Jag är en idiot. Jag kan inte sluta tänka på honom... Det kan handla om små saker, som att jag såg reklam på tv för bilen han har, eller att jag råkade se en bild på honom i min mobil. Sedan är jag fast, han är fast i mitt huvud. Och när jag börjar tänka mer, så är det nära till att ögonen blir tårfyllda. Jag är en sån jävla dramaqueen, bara för att jag inte visste vad han ville, bara för att jag är så rädd för att bli sårad, så skriver jag ett sms att det har kommit en del saker i vägen för mig. När jag istället borde ha hört av mig till honom för att vi skulle ses, som vi bestämt. Och nu känns det som om det är försent... Hjälp mig?

Thinking about you - Radiohead

Where is my love?

2008-04-09T21:53:00.003+02:00

Jag känner mig passé. Det känns som om jag aldrig kommer få uppleva kärlek igen. Jaja, jag vet att jag bara är 24, men det är så det känns. Idag läste jag Kontaktsidan i NSD, en kvinna sökte kontakt med någon, född 1925, aldrig gift, inga barn. Jag tänkte att även om folk säger "klart du inte kommer bli ensam", så kan man bli det. Hon fick säkert också höra flera gånger att det är klart att hon inte kommer vara ensam resten av livet, klart hon kommer träffa någon. Men sånt där händer, försök inte vara så jävla optimistiska, det är klart att det finns folk som blir ensamma.

Jag tänkte att jag kanske aldrig mer får känna vissa saker. Som den där natten när jag hälsade på mitt ex, och han hade jobbat på kvällen. Jag vaknade till när han kom hem och han tog av sig sina jobbkläder, och jag tänkte att han är det vackraste jag sett. Jag tänkte att jag aldrig ska glömma det ögonblicket.

Eller när jag var hos min vän-flört-whatever och han skulle till jobbet på morgonen. Innan han gick kom han till sängen och pussade mig hejdå. Sedan kunde jag somna om med ett leende på läpparna.

Eller handlar min romantik om att jag ska vara sömnig vid tillfället? Mina drömmar kanske är rosa-aktiga och det smittar av sig när jag vaknar till och jag ser världen och de två männen i rosa skimmer. Det är i alla fall två av de finaste ögonblicken jag kommer ihåg.

Jag saknar min terapeut Ulf. Jag hade behövt prata med honom om mitt förbaskade bekräftelsebehov, få lugnande ord om att jag överreagerar på det här med kärlek för att jag inte kan få bekräftelse just nu. Att min liv inte alls är slut, och att jag behöver ge bekräftelse till mig själv. Jag vet ju vad allt handlar om, men det är svårt att få teorin att bli praktik. Istället blir jag negativ. Eller så är jag bara fånig...

Where is my love? - Cat Power

Futureshock

2008-04-07T22:00:00.002+02:00

Precis som Malin, så kan jag säga att jag är less. Men av andra anledningar. Jag är less på att bo hemma nu, jag känner att jag är i vägen hela tiden. Och jag får en massa krav på mig, att jag måste göra saker. Jag känner att jag inte kan sitta för länge vid datorn och kolla på film/serier eller vad som helst för det är inte ett accepterat sätt att fördriva sin tid på, inte för den äldre generationen.

Jag är även less på mig själv, för att jag känner och gör konstiga saker ibland. Vissa saker tar jag för givet, och så tycker att jag kan gambla lite och satsa på annat för spänningens skull. Sedan har jag inget, för jag tappar intresset för det nya och det gamla har försvunnit... Som jag skrev en gång tidigare, jag tror att jag har kvar det gamla... men sen står jag där, med lång näsa!

Igår ringde lappkillen, frågade om han fick komma över. På något sätt kändes det inte som en bra idé, och jag sa att vi kunde ses idag istället. Men jag orkade inte höra av mig. Jag vet inte vad det är med mig, men jag tror att inom mig vill jag inte bli sårad. Därför känns det enklare att låta det rinna ut i sanden.

Jag hade inte ens lust att gå på min mormors 80årskalas i lördags. Jag ansåg att jag är det dåliga barnbarnet, den där som återvänder, bor hemma hos föräldrarna, har inga planer, den som är ensam, som inte har någon familj. Jag känner verkligen stress, och jag har 25-årskris! Men jag gick på festen, och det var trevligt. Eftersom det är idag som min mormor egentligen fyller år, så åkte vi förbi. Hon hade gäster då, som är i samma ålder. De frågade hur det är att vara 24-25 år, och jag sa att det är för jävligt.

Futureshock - Nine

Önskelista

2008-04-03T11:26:00.005+02:00

Synd att jag fyller år i november, och att julen är så långt borta. Jag har nämligen kommit på en önskelista, i en viss ordning också. Det här önskar jag mig:

1. Ett löpband.
2. Ett smyckesskrin.
3. Svaret på frågan om hur man gör med kommentarer på sin blogg, svarar man på dom i sin egen blogg eller ska man svara på dom i den andras blogg? I ett inlägg som inte alls hör till det man svarar på... Jag vet att det finns två skolor, den som svarar i sin egen blogg och den som svarar i den andras blogg. Jag har bara inte blivit inskriven i någon av skolorna.
4. Låten Secret med The Pierces. Jag hittar den inte på nedladdningssidor, och jag tänkte till och med att jag kunde köpa den på internet, men då var jag tvungen att bo i USA. Herregud.

Men jag prioriterar ett löpband först och främst. Vem har råd att ge mig ett sådant? Emil såklart...

Tomheten

2008-04-01T23:16:00.008+02:00

ÅÅÅHHH! Jag är så frustrerad! Jag har inga planer med mitt liv, jag försöker intala mig att jag har det. Jag känner mig stressad för att alla andra har planer och ett liv. Själv sitter jag i mitt gamla rum, har flyttat tillbaka till mina föräldrar och jag har inget jobb och alldeles för mycket studielån. Jag vill fan inte ens ha jobben jag har sökt. Jag söker bara för att göra andra glada. En del kan jag nog tänka mig, men de flesta bävar jag för, tänk om de vill att jag ska jobba för dom?! Jag sitter fast. Jag börjar känna mig gammal, och hopplös. Framtidslös. Samtidigt vill jag inte bara gå hemma, jag vill göra något. Men jag vet inte vad... varför kunde jag inte få ett lättare liv? Och vad kommer mamma säga nu? "Åhnej ännu ett negativt inlägg, jag sa ju... Jenny..." Problemet är väl att jag jämför mig med så många andra... Såna som har en plan för sitt liv. Såna som är glada och trivs. Och jag känner mig så utanför...

Häromdagen så kände jag att jag kanske borde flytta, byta land helt och hållet. Göra slut med allt här hemma och få en nystart. Jag funderade på Asien eller Australien.

För kanske 1½ år sedan träffade jag av en slump en kille i Umeå, han visade sig vara en släkting på långt håll. Hur som helst, han har ett band och ett textstycke i en låt är så träffande.

"fastän jag skrattar, och utåt sett är stark

så vet vi båda, baby, att det är lögn och jag har tappat mark"

Imorgon ska jag i alla fall och handla med min mormor. Hon fyller 80 år nästa vecka, och det är kalas till helgen. Jag och mormor börjar få en nära och fin relation. Vi åker och handlar en gång i veckan, och igår var vi på Lindex och bytte jeansen hon köpt till en mindre storlek.

Tomheten - Tant Strul

The telephone call

2008-03-30T11:36:00.003+02:00

Efter några dagars ignorerande av honom, så ringde min samiska fling igår! Han var på fest i Lannavaara, hälsade tydligen på sina kusiner i Soppero. Jag vet inte om det var Övre eller Nedre Soppero, men what the fuck, det spelar ingen roll. Han frågade om jag är hemma till veckan, om vi kunde ses, jag var stark och sa "vi får se". Han frågade om kakorna, jag sa att de redan var uppätna. Han frågade om jag kunde baka nya, jag sa "det beror väl på om du är snäll".

Nåja, jag åkte skidor igår med Emil. Jag har inte åkt skidor sedan... ja... jag tror faktiskt det var på högstadiet sist. Det är omkring 10 år sedan. Det var faktiskt rätt tråkigt, bra motion men rätt tråkigt. Vi tog 4 km-spåret, Emil föreslog att om vi börjar åka några gånger i veckan så kan vi snart åka 9 km-spåret. Jag är kanske inte helt övertygad...

The telephone call - Kraftwerk

Halsband (nej här blir det ingen låttitel)

2008-03-27T18:45:00.005+01:00

På allmän begäran, här är halsbandet jag köpte. Med den samiska symbolen för jungfru Maria.

Happy together

2008-03-20T09:49:00.004+01:00

Idag fick jag mitt försenade påskägg av Emil. Han kunde inte ge det tidigare, för något som var lokalproducerat hade inte blivit klart i tid. Först fick jag välja 10 st chokladpraliner på Kaffe- och thebutiken här i Kiruna. Men det var inte chokladen som var försenat, utan i påskägget fanns ett usb-minne där han fixat ihop en banner till min blogg. Eller han hade anlitat sin vän och designkillen Mikael att göra den. I love it! Kolla här ovan.

Tack Emil. Det var en väldigt fin present. Du är så snäll och omtänksam.

När vi ändå var på stan, så kilade jag in på Wennbergs och köpte ett halsband jag tittat ut igår. Jag fick pengar av min faster när hon hälsade på, och jag skulle spendera dom på något roligt, sa hon. Så det blev ett silverhalsband, och hänget är den samiska Maria-symbolen. Lite kristet, men what... den är jättefin!

Och Camilla, Emil är motsägelsefull, när han gick 9an hade han rosa hår! ROSA! Han som säger att det är så fult med rosa...

Happy together - The Turtles

Alone again

2008-03-19T22:36:00.003+01:00

Jag har gjort om sidan, ännu en gång. Men nu är jag nöjd, ett tag i alla fall. Min mamma klagade på mig här för några dagar sedan, och sa att jag inte ska skriva blogg när allt bara är negativt.

Idag fick jag ett sms, av någon som står mig nära, eller har stått mig nära. Men jag tror inte riktigt det var till mig. Det var liksom inget personligt som fick mig att fundera, utan mer att han skulle ringa senare och han avslutade med puss. Men han ringde senare, det var nog mest för att han eventuellt råkat skicka fel. Men jag frågade inget. Tidigare stod vi varandra nära, vi pratade varje dag och vi hade väl något ihop. Men vi gled ifrån varandra... Men jag tänkte alltid att jag har kvar honom. Det är dumt att tänka så, jag måste ju låta honom gå vidare i sitt liv. Och nu har han nog gjort det... och kvar är jag... Jag känner mig ensam!

Jag har gett lappkillen en sista chans. Det är nu eller aldrig. Han vet ju förstås inte om det, det kanske skulle sätta press på honom. Men det är sista chansen nu. Vi skulle ju ses förra helgen, men en viss sak fick mig att bli arg och mest ledsen. Vi sågs inte. Men han ringde senare. Nu är det upp till honom, han får visa lite känslor. Jag vet inte, men varje gång jag inleder något med en samisk kille så blir det samma sak! Den "gamla" lappkillen gjorde samma sak. Vi bestämde en massa saker men han bangade varje gång det drog ihop sig.

Nej, nu ska jag gå och fixa mina ögonbryn. Idag insåg jag att de kanske är lite väl tjocka och naturliga, lite tillfixning behövs. Glad påsk.

Alone again - Calexico & Nicolai Dunger

This way

2008-03-13T22:31:00.005+01:00

Uhuuuh, jag känner mig ynklig och så liten ikväll. De senaste dagarna har varit ett litet bakslag, och vad kan göra det värre? Jo, surfa runt på Facebook, spionera på folk och så. Klart man mår värre av det, jag känner mig långt borta från allt. Jag känner mig ensam och allt sånt där. Även om jag hade varit i Umeå, så hade jag känt mig ensam. Jag vet inte längre vad jag vill göra med mitt liv. Jag vet inte ens om mina planer kommer att göra mig lyckligare. Det känns inte ens så kul längre, ingenting känns kul. Jag misslyckades t.o.m med min bakning idag. Mina choklad-apelsinmuffins smakade mest apelsin, och mina chocolate chip cookies blev för hårda. Mina kakor som jag muta lappkillen med. Kakorna han skulle äta och tycka "åh det här var gott, klart jag vill vara med Jenny" men nu kan han i princip döda mig genom att kasta en chocolate chip cookie på mig. Ingenting går vägen för mig just nu!

Jo jo, men mitt ignorerande av honom gick ju vägen. Förra fredagen, när jag fick svar en vecka efteråt, bestämde jag mig att inte svara på flera dagar. I tisdags så fick jag ett sms av honom, han frågade vad jag gjorde. Så resultat gav det. Men det känns kanske inte heller så kul. Vi ska ses på lördag i alla fall, jag kanske hinner baka om kakorna. Så de blir perfekta, så jag blir perfekt och vi blir perfekta och kan leva lyckliga resten av livet. Äh, vad fan...

Igår tänkte jag på fina och roliga sätt jag blivit uppraggad på. En egotripp var ju killen som frågade mig "om jag inte var tjejen med de jättesnygga tatueringarna från NH". Men en av mina favoriter är absolut killen som jag dissade en hel kväll, när jag skulle gå så kom han fram för tredje gången och sa "jag måste säga det här, hej jag heter Björn och jag tycker inte att du ska gå". Vi gick hem till honom på efterfest sedan, han tände ljus och satte på lugn musik. Innan hans kompisar kom. Sedan somnade han, och det blev inget mer. Men han var ju 5 år yngre också.

Nä, jag tror jag ger upp. För dagen i alla fall. Imorgon kanske allt känns bättre. Jag kanske inte känner mig så liten, utanför och bortglömd. Jag kanske tar mig i kragen och gör något, som bakar de där perfekta kakorna.

Och jag kanske tar mig i kragen och ändrar bloggfärgerna till de bästa. Emil klagade idag på den och sa att jag inte kan ha rosa detaljer för rosa är fult. Jag blev lite sur på honom. Men nu blev den lite lila-aktig. Jag är inte nöjd. Jag är inte nöjd med så mycket...

This way - Dilated Peoples feat Kanye West

Cupid´s victim

2008-03-12T18:30:00.005+01:00

Jag måste erkänna att jag är lite småförälskad i Ola. Hahaha.

Hahah.

Cupid´s victim - Tiger Army

Until death comes

2008-03-07T15:32:00.003+01:00

Idag har jag varit på begravning, usch det var hemskt. Jag grät också, och det som gjorde mig mest ledsen och gjorde mest ont i mig var att se hur ledsen Emil var. Samtidigt som jag tänkte på hur lätt ett liv bara försvinner och så många saker runt omkring som också bara försvinner när någon dör. Jag tänkte på min farmor, och hennes begravning för snart 9 år sedan, och hur ledsen jag var då. Jag ville finnas där för Emil, och hedra både honom, hans familj och hans mormor som begravdes. Min mamma tänkte nog detsamma, och vi satt tillsammans i kyrkbänken ganska många rader längre bak från familjen. Jag hatar verkligen begravningar, det gör mig så ledsen och jag tänkte att jag aldrig mer vill gå på en begravning. Det är egoistiskt att säga, för många kommer dö under mitt liv. Men på något sätt hade jag hellre velat begravas innan dom. Hur ska man klara av att begrava sina föräldrar, och sin kära? Fast det är nog värre att tvingas begrava sitt eget barn...

Det är en sån där lågmäld dag nu, jag tänker för mycket. Jag lunkar fram och håller på att fixa i mitt gamla rum. Mina föräldrar har åkt till stugan, och jag ska vara ensam under helgen, vilket kommer bli fantastiskt skönt. Ikväll ska jag antingen lägga mig på soffan eller sängen och mysa med film, chips och så.

Och jag tänker på någon som totaldissade mig i en hel vecka. Efter att vi sågs förra torsdagen, där han sa fina saker som "det är så skönt att ha dig nära" när han kramade mig, så trodde jag att det var okej att byta ut kram till puss i sms:et. Tydligen inte, tydligen inte. Han svarade inte på en hel vecka. Idag fick jag svaret, och han skrev bara kram. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu... så Emma och Cammy, om ni vill boka resa upp hit så är ni välkomna! ;D

Imorgon förresten, imorgon ska jag gå på Andra Chansen. Ja ni vet, det är i Kiruna det händer nu när Melodifestivalen är här! Hahahahaha.

Until death comes - Frida Hyvönen (ja, det är ett helt album, men det är ett passande namn för dagens inlägg och när det gäller albumet så; I love it!)

Packed like sardines in a crushed tin box

2008-03-02T14:00:00.003+01:00

Fy fan vad man samlar på sig! Jag har så mycket saker att jag drunkar i allt, och det värsta är att jag vill inte slänga så mycket för kanske... kanske behöver jag det någon dag. Det gäller för det mesta kläder, fy fan vad jag har kläder. Och jag vill inte slänga min fina 50-talsbyrå. Släpet kommer att vara fullt, jag bävar för det... jag vill inte.

Och i torsdags.... japp, han ringde. Jag hälsade på honom i hans andra-handslägenhet, så Cammy, du behöver inte komma och sticka honom med gaffeln... :) Men... det finns alltid ett men, det är väl att nu har han inte hört av sig igen...

Packed like sardines in a crushed tin box - Radiohead

I can´t take it

2008-02-28T15:45:00.002+01:00

Jag önskar jag kunde säga som Emma, att jag inte vill ha någon. Jag önskar att det var min sanning också. Jag önskar att jag kunde säga att det inte berörde mig alls när lappkillen ringde i söndags, men det gjorde det. Jag blev förvånad, glad och så, han ringde alltså! Och han frågade om vi skulle ses på torsdag när han kom hem igen. Men idag är det torsdag och jag har inte hört något mer av honom...

Imorgon åker jag till Umeå, jag har verkligen ingen lust. Jag känner oro och ångest över det. Kan ingen annan åka och packa mina grejer och ta med dom hit? Jag har inte kunnat slappna av på kvällarna och kunna sova, för jag tänker bara på flytten. Men snälla Emil följer med mig, vi packar i helg och så kommer min pappa på måndag. Det ska bli skönt att få det där avslutet nu.

I can´t take it - Tegan and Sara

Like coming home

2008-02-20T23:16:00.004+01:00

Jahaja, jag har inte skrivit på ett tag. Men det finns orsaker till det. Jag har först och främst försökt avsluta allt i Umeå. Sedan har jag och familjen firat min mor i Stockholm. Nu sitter jag i Kiruna igen och funderar på framtiden... På något sätt tyckte jag innan att några månader i Kiruna skulle vara svaret på allt, men nu när jag har gjort adressändringen hit, så vet jag inte längre... Nu börjar jag få oro om det, börjar känna mig lite instängd. Det gjorde jag i Umeå också. Det kanske är en vanlig känsla, en känsla som jag får lära mig att leva med. Men på något sätt så känns det konstigt att vara här i Kiruna när inte Malin är här.

Jag brukar alltid bo i min resväska när jag är i Kiruna numera, men nu... nu ska jag ju bo här... Mamma frågade om jag inte skulle packa upp resväskan, men jag vet inte... Jag borde. Jag borde så mycket men jag orkar inte riktigt. Istället vill jag helst tänka på annat. Tänka mig bort, istället för att ta itu med verkligheten som jag ska leva i.

Jag funderar på att beställa skivor. Hah, att beställa skivor är väl rätt förlegat numera. Jag har inte ens en cdspelare i mitt rum här i Kiruna. Men jag kan inte hitta den musiken på annat än skiva, och Youtube. Men det vette katten... jag ska beställa skivor. Så jag kan lyssna på den här låten typ hela tiden. Jag har gjort det hela kvällen ungefär.

Den senaste tiden har jag faktiskt fått umgås med människor som gör mig glad, så jag borde skatta mig lycklig. Jag hälsade på Malin, jag hann träffa Evelina innan jag åkte till Sthlm, jag hann dricka vin med Emma och Elfrida, jag hängde med Björn i Sthlm och så fikade jag med Cecilia och Magnus, och nu i Kiruna kan jag träffa Emil varje dag, om jag så önskar. I love them! Det finns andra fina människor i mitt hjärta, såna som jag önskar att jag kunde träffa oftare. Och jag vill träffa de här ovan nämnda oftare också. Det är visserligen svårare här i Kiruna. Fan, jag känner mig lite fången här, samtidigt som jag vill vara här. Varför kan inte livet vara lätt?

Ja, imorgon ska jag i alla fall dammsuga hela lägenheten, och laga middag. Tjoho, jag ska bli hemmafru här i Kiruna!

Like coming home - Koma

Hard times

2008-02-09T09:38:00.000+01:00

Mååh, av alla människor i hela världen, så hoppar lappkillen på tåget i Vännäs. Han brukar åka på torsdagar, inte fredagar. Fredagar skulle ju vara min dag, eller vi hade ju inte bestämt något. Men ändå! Min första reaktion var att peta på honom när han gick förbi, han såg chockad ut och vi sa hej till varandra innan han pinnade bort till sin plats. Några minuter efteråt fick jag ett sms av honom, han frågade vad jag gjorde på tåget. Vad fan, jag kunde ju se honom från min plats! Och ett sms, han hade ju kunnat komma och prata med mig!

Han hörde ju inte ens av sig tidigare, efter att jag ringt till honom. Som jag skrev i mitt förra inlägg, jag trodde ju på honom och sen hörde han inte av sig... Och mina första reaktioner var att jag blev förvånad, upprörd och ledsen.

Och det blev faktiskt lite värre. När han skulle byta tåg i Boden, så ställde han sig nästan utanför fönstret där jag satt. Och han tittade på mig, hela tiden, tills han tog upp sin mobil och skrev ett sms till mig. Frågade hur länge jag skulle vara i Luleå, och om jag kommer till Kiruna sen. Grejen är att jag försökte vara arg, och när jag inte kunde vara arg så försökte jag se ledsen ut. Men det gick inte... han tittade och log, och jag smälte... jävla nöt! Både han och jag. Och han hade sina jävla hundögon när han tittade på mig och log. Vi vinkade sedan, när mitt tåg började rulla igen. Camilla, män är... skit?!

Nu är jag i Luleå i alla fall, hos tant Malla. Min bästa Malin, som jag känt sedan jag var 4 år. Idag ska vi dra på stan, och hänga, och ikväll blir det vin och ost till Melodifestivalen.

Förresten så var jag hos min terapeut igår. Ulf citerade Bob Dylan "Don´t think twice, it´s all right" och jag blev glad. Om ens terapeut citerar Dylan, så är han underbar! Vi pratade om relationer, om att jag söker mig till känslomässigt otillgängliga män, och vi pratade om att relationer är som att baka kakor, man behöver det perfekta receptet och även det perfekta tilllvägagångs sättet. Även om man har bara ingredienser som man tycker om, så kan kakan bli skit. Samma sak med relationer. Även om kärestan har allt man vill ha, så kan relationen gå åt helvete.

You just kind wasted my precious time, but don´t think twice, it´s all right.

Hard times - Bob Dylan

I know it´s over

2008-02-07T11:18:00.000+01:00

It ain´t over 'til the fat lady sings och jag tror att hon har börjat sjunga nu! Igår blev allt så himla slutgiltigt, och jag tokgrät på natten. Det är över. Jag hade hållit hoppet uppe, och hoppades ändå på något mirakel att han skulle höra av sig. Det gjorde han inte.

Jag trodde ju på det här... jag trodde på honom.

Jag ger upp nu. Jag vill inte känna något mer.

Ikväll var det tänkt att jag skulle dricka öl med D. Men vi har inte hörts något mer, och jag har inte hans nummer. Imorgon åker jag till Luleå och hälsar på Malin, håller ut helgen och sedan är det bara några dagar innan jag åker till Sthlm. Det gäller att engagera sig i saker, så man håller ut. Nästa torsdag ska jag nog träffa Björn i Sthlm. Vi har börjat höras litegrann igen, det känns bra. Och sedan åker jag hem! Hem hem hem!

I know it´s over - The Smiths

I´m so lonesome I could cry

2008-02-04T15:30:00.002+01:00

Jag har så gott som tagit mitt beslut nu. Jag klarar inte av Umeå just nu, och varje dag gråter jag över att vara här och det känns tomt inom mig. Jag kommer inte tacka ja till lägenheten på Lilljansberget, och jag kommer ta kontakt med skolan och säga att jag slutar. Jag kommer packa ihop mina grejer och jag kommer att flytta hem igen. Jag kommer att bo hemma den här våren och eventuellt sommaren, tills jag får veta om jag kommer in på utbildningen jag är intresserad av. I så fall kommer jag söka en ny lägenhet någonstans i Umeå. Det blev många "kommer" i ett och samma stycke, men ja... whatever. Jag får se om jag ens klarar av att vara kvar här tills nästa vecka när jag ska till Stockholm. Antingen ska jag boka om flygbiljetten från Kiruna istället, eller så får jag kämpa ett tag. Jag ska träffa min terapeut på fredag, så jag måste hålla ut så länge. Även om mamma sa idag att jag inte behöver, att jag får komma hem direkt och att jag inte ska behöva gå och må dåligt och vara ledsen över att vara i Umeå.

Nu gäller det bara att ta itu med alla de här grejerna, som CSN, flytta, Arbetsförmedlingen, adressändring och en slags livsändring. Jag kommer att sakna mina vänner här i Umeå, och jag känner att det kommer bli svårt i Kiruna, att jag inte direkt har samma umgänge där. Jag vet inte ens om jag har något umgänge där?

Allt det här skrämmer mig så oerhört. Är det meningen att livet ska vara så svårt att leva? Kommer jag verkligen börja må bättre i Kiruna? Jag vill bara ha ett enkelt och lyckligt liv. Jag begär inte ens så mycket, men ändå... ändå är det såhär... Jag har hamnat i samma svacka igen, samma mönster... Jag letar efter bekräftelse och efter anledningar till att livet är värt något.

Vad fan ska jag göra. Det är inte ens ett frågetecken där. Och jag tänker på den stackars killen som dog i gruvan i Kiruna ihelgen, och jag gråter en skvätt för honom också.

I´m so lonesome I could cry - Johnny Cash

I can´t believe it´s not love!

2008-01-30T22:04:00.001+01:00

Jag sitter och googlar lite, och har även skickat iväg ett mail till någon slags kontaktperson för utbildningen som jag funderat på ett tag. Jag fick en slags uppenbarelse när jag var hemma i Kiruna, ett tag så avtog det lite men nu när jag är tillbaka i Umeå så börjar jag fundera på det igen. Men det blir först till hösten, och innan dess ska jag läsa klart den här terminen på KA, om jag orkar. Dessutom ska jag flytta, jag har fått en lägenhet på Lilljansberget men jag har inte tackat ja ännu. Men 30 april är sista dagen i lägenheten på Stipendiegränd. Jag kan inte bo i en studentlägenhet om jag söker till den där utbildningen, för den är inte på universitetet. Så en hyreslägenhet på Lilljansberget är kanske framtiden...

Idag såg jag en viss man, och jag sa "åh (vanligt killnamn)" och Anja blev lite oroad över det. Och frågan är om det inte lagt sig, jo klart det har gjort det. Det finns inget där mellan längre. Men såhär fungerar jag, nu börjar min radar efter annat. Jag borde koppla av, inte bry mig om män och inte heller bli ledsen. Cecilia skrev i ett mail till mig: "Du sätter så stort värde på kärleken. Och visst, kärleken är stor och värdefull. Men du måste ta hand om DIG. Du är så bra som du är, du behöver ingen annan för att bevisa det." Och det är ju så. Men ändå är jag där, och precis som Cecilia skrev så är det som att pilla i ett sår så att det aldrig läker. För på något sätt så träffar jag alltid "otillgängliga" män, som gör mig ledsen. Anledningen till det här, är att jag häromdagen skrev ett sms till den där fina personen som jag tittade på stjärnorna med förra lördagen. Jag skrev någon slags flörtig grej och väntade... ett dygn efteråt fick jag svar och inget i det sms:et var svar på den där flörtiga saken. Hela min flört dog ut... Och såhär är det, han är otillgänglig på ett sätt, på ett outtalat sätt och jag sätter mitt hopp på att det ska bli något. Men jag fick mig en törn i själen och därför sa jag "åh (vanligt killnamn)" idag, för med honom så var han alltid otillgänlig men jag visste det och satte aldrig mitt hopp på att det kunde bli något. Varför måste vi gå och hymla i smyg om vad vi vill?

Jo, mina vänner brukar fråga varför jag alltid träffar de där konstiga männen. Och jag vet inte, jag önskar att jag kunde koppla bort den magneten, magneten för weirdos.

I can´t believe it´s not love! - Hello Saferide

När hjärtat svider (del 2)

2008-01-27T19:38:00.002+01:00

Jag sitter med ett värkande hjärta. Jag har ingen lust alls att åka till Umeå imorgon. Jag vill stanna kvar här, eller det kanske jag inte heller vill, men jag vill inte åka tillbaka. Det är svårt att förklara... Kan jag inte få stanna här? Jag känner mig så ruggigt ensam inom mig nu, och jag vet inte hur det kommer bli i Umeå. Jag har ingen lust längre, jag vill inte. Jag struntar i skolan, känns det som, jag bryr mig inte om hemsidor, jag bryr mig inte om resan till Polen. Jag är rädd för det där, att jag inte bryr mig. Jag vet ju vad jag vill, och jag vill kolla på stjärnor med någon, precis som igår.

Jag har gått vidare i min samiska inlärning, och kan nu säga en del saker; maj, december, köttbulle, kalv, bra/god, kom, flicka, jag heter, god dag, jag/du är och så kan jag räkna till tre. Ja, det är väl vad jag kan... Så jag kan sätta ihop små meningar nu, "god dag, jag heter...", "jag är en flicka", "du är inte en flicka" och jag antar att jag kan säga att jag är en köttbulle också. Eller så är det kanske du som är en köttbulle?

När hjärtat svider - David Sandström

The return of hardcore Jesus

2008-01-21T22:18:00.001+01:00

Jag var på födelsedagsfika hos min kusin Jacob ikväll. Han fyllde 17 igår, med tanke på att jag kommer ihåg det som igår att han var liten och kallade sig själv för Datta, så betyder det att jag är gammal? Jag fick faktiskt 20-års ångest när han blev tonåring. Det var enda gång jag kände mig äldre... faktiskt. Och kollar man på bilden på honom här ovan, så börjar han bli en man. Han har fått de maskulina dragen, och han har en annan röst, som jag fortfarande tycker är lite annorlunda. Det kanske är för att jag inte träffar honom så pass ofta.

Hur som helst, så hade Elias något papper från skolan. Man skulle stirra på fyra prickar i ett mönster i cirka 30 sekunder, och därefter blunda. Då skulle något uppenbara sig. Och det var Jesus som kom fram. Hah! Halleluja! Och för en stund så kände jag "fan jag borde bli kristen", haha, just det. Jag svor redan direkt. Men jag har tänkt på det, att kristna har någon slags trygghet i vardagen. Just den tryggheten jag saknar, antar jag.

Jag börjar komma i ordning nu... Jag börjar återfå energi och se lite framåt. Det är inte hopplöst svart längre, även om jag kanske inte har världens lust att åka till Umeå. Men jag måste, antingen på söndag eller måndag, för jag ska tydligen på kurs på jobbet i början av nästa vecka. Men jag vet inte, romansen mellan mig och Umeå har kanske avtagit och jag har börjat leta andra nya förälskelser. Och när det gäller Kiruna, så gammal kärlek rostar aldrig. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra, eller vart jag ska bo. I lördags var det någon som frågade mig, men jag kunde inte svara. Jag vet att denna någon snart ska återvända till Kiruna. Men jag vet inte vad jag vill... varken med det eller med flytt, eller skola eller framtiden överhuvudtaget. Varför kan ingen bestämma åt mig? Eller jag kanske borde gå till ett medium för att få svar på vad jag kommer att bli lycklig av?

The return of hardcore Jesus - D.S.-13

Sweetest friend

2008-01-18T21:23:00.004+01:00

Idag fick jag en mindre chock, för idag när posten kom till mina föräldrar så fanns där ett paketavi adresserat till mig. Jag blev jätteförvånad, må jag säga. Men det fanns en ledtråd då det stod att det var från Lätth. Så jag fick ett paket från Carin, inslaget och allt. En uppiggningspresent. Fina Carin! Jag blev så glad, och rörd och jag hittade inga ord när jag skickade ett sms till henne för att tacka.

Jag fick choklad, "sura pinnar"-godis, lakrits, lotter, badolja, kroppsspray, duschboll, lotter, en liten ask med döskallar och två hårklämmor. Och så ett väldigt personligt och fint kort hon skrivit till mig med en massa peppande ord och så. Tack Carin!

Sweetest friend - Ceschi

När hjärtat svider

2008-01-17T21:07:00.002+01:00

Jag har länge väntat på att få använda just den låttiteln, "När hjärtat svider". Det är briljant, är det inte det? Det är hur som helst en David Sandström-låt. Varje gång jag tänker på låtnamnet så inser jag hur perfekt det är, och hur ofta jag kan känna den känslan, att hjärtat svider.

Jag är hemma i Kiruna nu, time-out kanske det kallas. Jag ska fundera ut mitt liv, och vad jag verkligen vill och vad jag ska göra för att få mig att må bra. Det är mycket svårare än vad man tror. Idag kom en slags ånger att jag inte borde ha pluggat tidigare, för jag har slösat bort CSN-pengar. Men sen kom jag på alla jag lärt känna under den tiden, jag vill ha kvar dom i mitt liv. Men samtidigt...

Mitt hjärta svider, och bultar så hårt.

Jag vet inte om det känns bättre här, jag känner pressen på att jag måste lösa allt och komma fram till något slutgiltigt beslut. Och jag vet inte vad jag har att återvända till heller. Jag har ingen ny tid hos min terapeut, utan skulle höra av mig när, och eventuellt om, jag kommer tillbaka. Jag har mina vänner, såklart. Carin skickade pepp-sms till mig, och det känns skönt att höra saker från henne då hon varit med.

"När hjärtat svider" finns med på David Sandströms svenska skiva, "Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag". Det är också en bra titel. Det var bara en parantes till allt annat.

Ibland kommer vissa tankar på besök, våldsgästar kanske de gör, som till exempel igår när jag inte kunde somna. Om det kändes så himla bra, så jäkla bra, varför blev det inget mer? Varför fick jag inget svar? Och hjärtat bultade och sved på natten. Fan fan fan, ungefär. Jag pratade lite med min mamma och hon sa "ja det kanske är ju därför, för att det gick så bra", att personen i fråga blev rädd och kanske inte ville ha det där seriösa. Igår träffade jag Janne igen, han är så fin. Jag var förbi honom, fick titta på bilder från hans resa och vi pratade. Han sa "ring honom, om du vill ha svar, så ring" och så fick jag höra att han varit paranoid när hans tjej inte hört av sig på några dagar och han ringde henne, hon blev bara glad.

På kvällen träffade jag min andra Janne. Det var avskedsfika för honom. Han flyttar till Uppsala imorgon. En era börjar ta slut, vår historieepok. Cecilia, Ellis, Micke och nu Janne har flyttat. Vi är bara några kvar, men det är inte samma sak...

Jag ska försöka sova nu. Och försöka få bort det där tydliga tecknet att man lever, att hjärtat bultar. Men lugna ner dig litegrann, i alla fall.

När hjärtat svider - David Sandström

Det snurrar i min skalle

2008-01-13T19:03:00.002+01:00

Jag är irriterad. Jag är ledsen. Jag är besviken. Jag är arg. Jag känner mig nere. Jag väntar. Jag hatar att vänta. Jag vill något mer. Jag känner något inom mig. Jag vill att något ska hända. Jag vill att någon ska höra av sig. Jag vill ha mer. Jag känner mig osäker. Jag vill inte känna så.

Jag har bott hos Emil de senaste dagarna. Eller jag har sovit hos honom två nätter. Jag är glad att jag inte är ihop med någon, så jag hade behövt förklara det, att jag sover hos mitt ex. Att han är den jag känner mig trygg med. Han som räddade mig i torsdags. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom.

Vi såg på Frufritt idag, ni vet den samiska serien om män i Övre Soppero. Jag tänkte på någon, fan, att han inte hör av sig. Och jag kan säga att jag funderar väldigt mycket över mitt liv, men jag kommer ingen vart. Jag sitter fast i en återvändsgränd, och jag vet inte vilken väg jag ska ta ut. Är det kanske vägen där jag slutar med allt här i Umeå och drar mig till något annat ställe? Den känns lockande. Jag vet bara inte var det andra skulle vara, är det kanske ett tryggt ställe som Kiruna i början?

Det kommer snurra hur länge som helst. För jag har ingen aning om framtiden, och jag vet inte vad jag vill alls. Och jag funderar på min vecka, och jag funderar på om allt känns så bra, varför hörs inget? Jag känner mig bara besviken, ledsen och irriterad.

Det enda som gjort mig lite glad idag, var att jag youtubade på Herman´s Hermits. Jag satt och sjöng med i låtarna. Emil fick titta på, kanske under tvång. Sångaren, Peter Noone, är så söt. Iiih.

Det snurrar i min skalle - Familjen

Dedicated follower of fashion

2008-01-12T12:47:00.001+01:00

Igår var jag off, efter en ännu mer off-torsdag. Så Anja frågade mig om jag vill göra något på kvällen. Vi kom fram till att äta middag nere på stan och gå på bio. Men det blev ett glapp mellan middagen på Taj Mahal och bion, så vi hann både dricka en öl och gå på Station och dricka kaffe. Men nåväl, vi såg The Darjeeling Limited. Åh fan fan fan, vilken jävla bra film!

Och filmen byggde bara på min "thing" för Adrien Brody, ja, och även i viss mån Owen Wilson. Jag gillar män med något i utseendet som ger karaktär. Typ som Adrien Brodys näsa. Ja, och även Owen Wilsons näsa. Och ja, hellre stort än litet, såklart.

Jason Schwartzman är ju rätt tråkig. Okej, jag kan tycka att Måns Zelmerlöv är väldigt snygg, men han är för perfekt. Jag vill inte ha det perfekta. Jag vill ha något annat, något som sticker ut eller något som inte räknas som det "perfekta".

Och förresten, så nu vill jag ha sommar för jag vill ha solglasögon på mig. Jag vill ha solglasögon som liknar det Adrien Brody har på bilden ovan. Eller så vill jag ett par snygga pilotglasögon. Jag blev inspirerade i torsdags när jag började kolla på serien Dexter. Jag gillar Dexter, serien alltså. Det är genialiskt att göra en serie om en seriemördare som jobbar hos polisen. Så idag ska jag bli bjuden på middag hos Emil, och fortsätta kolla på Dexter.

Dedicated follower of fashion - The Kinks

Growing pains

2008-01-10T19:54:00.001+01:00

Ibland undrar jag vad jag håller på med. Idag är tvivel-dagen, och jag undrar om jag ska klara av den kommande terminen. Eller om jag ska flytta, en del av mig vill flytta hem till Kiruna. Jag vet inte ens om jag klarar av terminen som håller på. På måndag ska debattartikeln in, och jag har hittills skrivit 2 sidor i mitt anteckningsblock. Jag var till Ulf idag, min terapeut. Vi hade så pass mycket att gå igenom så vi drog över en halvtimme. Han frågade mig en viktig sak: ska du känna dig trygg med hemmet eller känna dig trygg med dig själv?

En del av mig vill flytta till Stockholm. För Emil flyttar dit i februari. Cecilia bor redan där. Iida bor redan där. Och nu bor ju Björn också där. Men jag vet inte om jag klarar av det heller, jag vet inte vad jag vill. Eller jag vet vad jag inte vill, men kommer inte på något alternativ. Herregud, måste livet vara så svårt?

Jag önskar att jag kunde säga som Maddox skriver som tillägnan i sin bok "The alphabet of manliness". "To the love of my life, my soul mate, and the greatest person in the world: Me." Jag sa det till Ulf också, och vi nickade samförståndigt efteråt. Ja, det är så jag ska ha det, det är det jag ska kämpa för.

Growing pains - The Spectacle

Winners and losers

2008-01-08T19:56:00.001+01:00

Är det inte så att det man inte kan få, det vill man verkligen ha? Och så blir känslorna bara starkare att man måste ha det? Vinnarinstinkten som talar, kanske, "jag måste ha det, jag kanske egentligen inte riktigt vill ha det, men nu måste jag ha det för att det är svårare att få". Och så kanske man får det, och då känns det helt plötsligt som ingenting. Illusionen av att vilja ha något.

Jag har kommit på mig själv med det.

Och hur mycket får man höra av sig innan man upplevs som tjatig? Jag hatar att känna mig tjatig, men just nu... det är vad jag känner. Och jag känner att skolan är för mycket, jag kan inte koncentrera mig på att plugga och göra det jag borde, och när jag sitter på föreläsningar så går tiden så olidigt sakta. Jag vill egentligen så mycket, men just nu så känns inget lockande. Idag la jag mig ner på golvet vid datorn, och hoppades på bättre tider. Men golvet var kallt, och det blev inte så mycket bättre. Emil var och hälsade på mig då, han är inte som andra. Andra kanske kommer fram och frågar hur det är, och säger att jag ska resa på mig. Men Emil la sig bredvid mig och pratade. Men jag frös, så jag reste på mig.

Min vän Janne ringde mig idag. Han var i Sverige igen. Jag har inte pratat med honom på länge. I september åkte han bort, till Asien och sedan USA, men nu är han hemma igen. Han har träffat sitt livs kärlek i USA. Jag frågade om det är vad som krävs för att träffa sitt livs kärlek, att resa bort och han sa att han har så många nya intryck och så.

Och ikväll ringde min äldsta bästa vän Malin. Hon ligger inlagd på Sunderby sjukhus med blindtarmsinflammation. Vi pratade igår om det på MSN. Hon hade jätteont, och om hon inte svarade på 4 minuter så skulle jag ringa ambulans till henne. (Tänk vad Internet är bra egentligen, vi sitter på ett avstånd Umeå-Luleå och kan göra sådant.) Idag gick hon till läkaren och nu ligger hon på sjukhus, ja. Mina tankar och kramar till dig, Malin.

Vi som alltid är med varandra. N-J sa i julas att jag och Malin alltid är tillsammans. Det stämmer nog. Han lärde känna oss i par, och därefter har vi typ alltid varit med varandra när vi träffat honom. IT-grillen en festival, juldagen på Ferrum nu. Ja, jag och Malin för alltid. Liksom.

Winners and losers - Social Distortion

I´m bored

2008-01-07T17:53:00.001+01:00

Till nyår lovade jag mig själv två saker:
1. Träna mer.
2. Shoppa mindre.
Idag var jag på stan med Evelina. Jag kom hem med ett nagellack, en sjal, ett par byxor och två stycken långärmade tunna tröjor. Och jag har inte varit till IKSU än. Men till mitt försvar så var det faktiskt byten jag gjorde när det gällde byxor och tröjorna.

Jag är ruggigt opeppad på att vara i Umeå, faktiskt. Föreläsningar idag, och jag är redan skoltrött. Jag har ingen lust att ha skola, speciellt inte imorgon kl 8.15. Och med ett hål från kl 10 till 15.15. Shit! Men imorgon kommer Anja hem igen, och jag kanske inte har lika tråkigt längre. Jag har aptråkigt just nu. Jag har en massa skolgrejer att ta itu med, men jag orkar inte.

Igår hade jag middag. En vän som åkte förbi, han kom från Kiruna och skulle neråt. Så jag bjöd in på middag och kaffe och kaka till efterrätt. Jag skröt om mina skills idag till Evelina, att jag kan bli värsta hemmafrun egentligen. Hur som helst pratade min vän i telefon när han var här, och han pratade samiska. Det är så fint. Jag förstår inget, han kan säga vad som helst om mig i hemlighet men jag tycker det är så fint ändå.

Måååh, jag har så tråkigt, och jag väntar... vad väntar jag på? Jo, sms som kan få mig att le. Come on!

I´m bored - The Vicious

Don´t make me wait

2008-01-03T20:36:00.001+01:00

Jag vet inte, kalla mig otålig, men jag gillar inte att vänta onödigt länge på något. Jag vill helst få det på en gång, till exempel veta något, eller när man beställer saker så vill jag ha det helst dagen efter. Okej, jag själv kan var kolugn och inte göra något alls på länge och folk får vänta på mig, men det är en annan historia. Det hänger lite ihop med det där, när jag skrev om spelet som utförs i raggningsvärlden. Jag hatar att vänta helt enkelt. Jag hatar att vänta på ett telefonsamtal, jag hatar att vänta på ett sms eller ett mail. Tänk på det.

Idag slog det mig, att jag inte alls har kommit något vart med mitt tänkande på framtiden. Ikväll när jag låg i badkaret och sippade på min smoothie (med jordgubbar, färsk ananas, mango och passionsfrukt) så kändes inte skolan så lockande. Jag vet inte vad jag ska göra. Men jag ska åka till Umeå, även om jag inte är speciellt peppad just nu.

Och jag sitter och försöka skriva min årslista, men jag har nog lite dåligt minne, så den kommer tidsnog. Håll ut!

Don´t make me wait - The Lost Patrol Band

Nightlife

2008-01-01T21:28:00.002+01:00

Nyårsafton. Jag tycker att nyårsafton egentligen är sjukt överskattad. Jag bojkottade nyår i två år och var i stugan utan något firande alls. Det var som jag sa till någon förra veckan "nyårsafton, det är ett dåligt slut på ett år och en dålig början på nästa år". Men jag bestämde mig för att fira in nya året med en fest i år. Mest för att Malin och Therese också var lediga och tillgängliga här hemma i Kiruna.

Så vi hade fest hos Johan och Elli. Vi var inte så många, men vi hade kul. Vi skålade på fest hos Malin i maj 2008, till minne av festen hos Malin i maj 1999 när hela kvarterets snöplogar låg på Malins gård dagen efter, och Malins pappas sättpotatis låg ute över hela kvarteret. Det var tider det. Nåja, vi åkte till stan därefter och skålade i det nya året på Folkets Hus-parkeringen, och sedan ställde vi oss i en lång, trång kö till Ferrum. Jag träffade mina kusiners kusin Jonte i kön, han ska börja med en firma på internet som kombinerar kakel, casino och bryggeri. Malin skulle bli hans första kund, hon trodde verkligen på hans kombinationssida på internet.

Inne på Ferrum kände jag mig gammal. Alla verkade vara typ 19, även fast det var 20 årsgräns. Men vi dansade mest, och jag träffade mina bästa killar (från inlägget nedan). Herman var på topp och tokdansade med oss. Och sedan gick vi hem, jag, Malin och Therese. Jag var till och med så vuxen att jag hade täckbyxor med mig, tjoho! Jag pratade i telefon med Björn därefter, han peppade mig för framtiden och allt. Tack Björn, you´re the man!

Och där efter så... ja... jag fick en massa sms, och någon gång vid 5-tiden när jag hade somnat så ringde telefonen och väckte mig. Jag ryckte in som Florence Nightingale en gång till. Men det var trots allt en bra nyårsafton, så bra att jag kan göra om det nästa år.

Nightlife - The Koo-koo's

Big boys having fun

2007-12-30T15:46:00.001+01:00

Idag blev jag utkörd på promenad av min mamma. Eller hon tyckte det var passande när jag skulle hälsa på Emil att jag kunde gå hem, ca 3 km och det var ungefär -10 ute. Dessutom börjar jag bli förkyld och har ont i halsen, men mor min sa bara "så länge du inte har feber så kan du gå".

Jag fick kaffe hos Emil. Vi tittade på ett avsnitt av American Dad, och så fick jag träffa mina bästa pojkar någonsin! Ja, Emil räknas så klart in där. Men så var Herman, Micke, Fredrik och Patrik också där. Gud vad jag saknar Fredrik och Patrik i Umeå, det känns tomt när de inte är där längre, och inte sjunger när man lagar mat.

Herman spelade Nintendo Wii och Patrik tittade på.

Fredrik och Micke spelade gitarr på datorn.

Det var vacker ute, rimfrost i träden och alldeles vitt.

Ja, det var inte så farligt att gå, och jag känner mig frisk i själen. Eller rätt så frisk i själen. Det var skönt ute, även fast det var kallt.

Big boys having fun - USCB Allstars

Min vän Malin

2007-12-28T21:50:00.003+01:00

Imorgon ska jag träffa Malin, hon är verkligen en av mina bästa vänner. Efter att ha känt varandra i 20 år, så har vi gått igenom mycket. Vi vet att vi mår bra i varandras sällskap, och jag vet att hon finns där oavsett.

Imorgon hoppas jag att hon kan prata igenom allt med mig, om vad jag håller på med, och vad jag vill i mitt liv.

Malin, du har mitt hjärta.

The name of the game

2007-12-28T19:28:00.001+01:00

Jag hatar spel. Inte sällskapsspel. Men det andra spelet. Jag hatar det så mycket att jag överväger att bojkotta boken "Spelet" av Neil Strauss, även fast jag har den hemma och har tänkt att läsa den. Men nu vet jag inte längre...

Jag har pratat med vänner om det. Och jag hatar det, och de hatar det, men ändå så verkar det fortsätta vara så. Raka rör, är det inte vad man brukar säga? Och mår inte alla bäst av det? Tydligen inte, vi ska vänta med att svara på sms, vi ska inte vara otillgängliga, oberoende och helst inte visa allt för mycet känslor, vi ska spela ett spel.

Det här är ett stycke som kommer från Spelets hemsida.

MOTTAKTSTEKNIK – subst: en teknik som används för att väcka eller öka attraktion, på så sätt att en man ger en kvinna signaler om att han inte är intresserad av henne, följt av signaler om att han är det. Detta förlopp kan utspelas på några få sekunder – till exempel genom att mannen fattar kvinnans händer och sedan släpper dem som om han ännu inte litar på henne – eller under längre tid, till exempel genom att mannen är väldigt trevlig under ett visst telefonsamtal men sedan väldigt reserverad och korthuggen i telefonen nästa gång.

Det kanske inte är aktuellt direkt. Och är det inte som man brukar säga:
"Don´t hate the player, hate the game"

Lyckan att få vara faster

2007-12-27T22:57:00.002+01:00

Från igår tills idag så var vi barnvakt till min brorsdotter. Det var faster som gällde för hela slanten, för jag är ju inte hemma så mycket. Hon skulle sova med mig, men i slutet ändrade hon sig för att jag inte ville gå och lägga mig direkt. Men så i morse när hon vaknat, så frågade hon min mamma "har faster fått frukost på sängen någon gång?" och min mamma svarade "jo, det har hon fått". Då hade Felicia, fasters gullunge, frågat "kan jag få ge frukost på sängen till faster?" Det fick hon. Efter kl 9 någon gång väckte hon mig med en bricka med en macka på. Mamma kom efteråt med ett glas juice.

En av mina absolut bästa mornar.

Juldagen, är det julens mest spännande dag?

2007-12-26T20:45:00.002+01:00

Det var utgång igår, hemvändarkväll på Ferrum, som är ett hotell/uteställe i Kiruna, för er som inte vet. Ja du, det var rätt intressant... Jag var med Malin och Therese, och vi lovade varandra att vi inte ska bli ovä'nner, vi var ju fem från början och nu är det bara vi tre kvar. Malin är ju min äldsta vän, vi har ju 20-års jubileum i år. Ja, det var ju inte det intressanta, utan något som var bra. Det intressanta var väl allt annat... man träffar gamla vänner, gamla klasskompisar, gamla bekanta som helt plötsligt har fått charm.

Och jag träffade den där herren som skrivit god jul-sms till mig. Men det var liksom inget där, så jag spelade bort hans pengar på blackjack, men han får skylla sig själv faktiskt. Han sa att jag skulle fortsätta spela när han gick för att hämta mer pengar, och jag sa faktiskt innan att jag inte kan spela blackjack. Men jag fick hänga med hans kompis lite, och vi bytte nummer, för att kanske göra något när vi båda är i Umeå igen.

Idag har jag bara vilat, varit till mina morföräldrar och fikat, och åkt bil till Jukkasjärvi en sväng. Och nu på kvällen är vi barnvakter åt Felicia, och det är bara faster för hela slanten, jag har ingen lugn stund alls. Hon ska sova med mig också, men jag är van... hehe... Det säger jag. Hej!

Jul jul, min kanske inte strålande jul...

2007-12-25T14:50:00.001+01:00

Datorn här hemma i Kiruna har kraschat, vilket känns minre kul. Jag sitter nu vid min pappas gamla laptop, som är sjukt slö och har bara Windows 2000 installerat. Men nåväl, det ska väl funka i alla fall. Tills den andra är lagad, jag hoppas att det blir snart, med tanke på att jag ska skriva skolgrejer under jul.

Min julafton var bra. Inte som vanligt, då vi hade klappöppning innan maten. Jag fick lite fina grejer, bland annat 3 st skivor av Emil. Yey! Det var en hard-to-get American Nightmare-skiva, en Outlast-skiva och David Sandströms första på svenska som jag trånat efter länge. Emil hade lagt bud på den på auktion, men förlorat i sista stund. Då hade han mailat till ägaren och sagt att han ville ha den, då han skulle ge den i julklapp till hans bästa vän som verkligen verkligen ville ha den. Emil fick köpa den. Om personen som ropat in skivan blev arg, det förtäljer icke historien. Men Emil, han är min bästa vän, och nu känns det ännu mer definitivt när han ansträngt sig så. Och snart flyttar han till Stockholm, det känns trist.

Jag fick två böcker om Mindfulness också, som handlar om medveten närvaro i nuet. Det är en sjukt bra grej, jag har fått såna övningar från min terapeut.

Jag fick träffa min släkt igår, min morbror och hans familj, min bror och hans familj, och speciellt min brorsdotter. Min kusin Sanna var också här, jag har inte träffat henne på aslänge. Hon bor i Norge nu, med sin norske pojkvän och i maj ska de ha barn. Sannas mage hade börjat puta lite och var hård. Lilla Sanna, min lillkusin ska bli MAMMA! Det känns lite galet, men jag är så glad för hennes skull. Hon är lycklig, hon har funnit sin plats. Och jo, jag är avundsjuk. Det kändes mer definitivt när vi pratade igår. Jag vill också hitta min plats, jag vill hitta det som gör mig lycklig och det som jag mår bra av. Och slippa det här svarta hålet inom mig...

Ikväll blir det utekväll med Malin och Therese. Hemvändarkväll på Ferrum. Jag undrar om en viss man ska dit, han smsade god jul igår. Det var oväntat.

Ny mobil och alla problem som kommer med det.

2007-12-23T18:28:00.002+01:00

Jag är en person som håller fast vid saker. Jag har separationsångest, kan man säga. När jag var liten, så sparade jag på allt. Det finns en rolig anekdot angående detta: det var någon slags leksaksinsamling till barnhem i någon öststat, jag tror det var Ryssland, jag gillade mina saker och hade väldigt mycket saker för jag vägrade slänga något. Så när min mamma sa att jag skulle ge något åt de stackars barnen, så gjorde jag en utgallring. När jag var klar, så hade jag två stycken gummiinsekter framför mig, en fluga och en spindel. Hah, det var det enda jag kunde tänka mig att ge.

Och var leder det när jag skaffar en ny mobil? Jo, jag har svårt att skiljas från den gamla. Mestadels för att i den gamla finns sms som jag vill ha kvar. Bilder och musik, det är lätt att föra över. Men jag kan inte skiljas från mina fina sms. Men det tar ett tag att komma över den gamla, och innan jag har fått ordning på den nya. Inställningar, musik, bilder osv. Så just nu går jag omkring med båda mobilerna.

Såhär ser den ut förresten:

Jag har förresten glömt min foundation i Umeå. Även fast jag är säker på att jag packade ner den. Ett tag övervägde jag att jag inte kan gå ut, varken ikväll, eller juldagen, eller fira julafton. Sedan såg jag att Domus har öppet ett litet tag imorgon, så jag får köpa en budget-foundation, tills jag kommer hem.

Ikväll ska jag iväg med gulle-Malin till Elli och Johan en sväng. Det kan bli trevligt!

Först ut...

2007-12-23T14:49:00.000+01:00

Okej. Jag vet inte vad jag har gjort, jag har kanske sålt min själ och fixat en blogg. Jag har väl fått en del påtryckningar om att jag borde skaffa en, och nu när jag inte är en så flitig helgon-användare där jag brukade skriva dagbok så tänkte jag "ja vad fan, jag skaffar väl en blogg då". Sådär lite sent kanske.

Men mycket ändras. Bara det att jag skaffade en blogg. Och jag är kanske lite annorlunda, i alla fall musikmässigt. Jag ville egentligen att bloggen skulle heta "det snurrar i min skalle" efter Familjen-låten, men det var taget och jag hittade synonymer. Elektronisk musik är mitt nya. Sedan hämtade jag inspiration från Simon & Garfunkel-låten "The only living boy in New York".

Well well... det var mitt första inlägg. Jag ska skriva senare, om min nya mobil och om allt problem med att skaffa en ny mobil. :)