Memories can´t replace a life

Jag är oerhört kluven, halva hjärtat, halva min kropp, halva mig vill annat. Till helgen är det festival här i Kiruna. Klart jag ska gå, jag ser fram emot det. Delvis. Halva mig vill inte gå, för jag är rädd för folk jag kommer se, folk jag kommer träffa. Jag vill inte träffa lappkillen, jag är så rädd för att se honom med hans "nya" tjej. Hans enda tjej. Jag blev ju aldrig den där tjejen. Jag var halvvägs, jag kanske stupade på mållinjen, jag var kanske vätskekontrollen men inget mer. Jag vill inte heller träffa den där killen jag var på dejt med i Umeå i vintras, den där dejten där allt var perfekt men ändå hörde han aldrig av sig. Jag vill inte träffa honom, för att jag känner mig en som förlorare. Jag känner mig inte tillräckligt bra. Och jag vill inte träffa min gamla lapp, för att han är fortfarande... min gamla lapp. För han är fortfarande den jag har så mycket gemensamt med. Och jag vill inte träffa honom, för att jag vet att jag inte är den perfekta för honom.

Om jag träffar dom här, så kommer jag bara bli påmind om det, att jag inte är den perfekta. Det här är inte rätt tidpunkt för att visa mig igen, att visa mig som den sårade personen jag är. För jag är inte mig själv just nu, jag är inte den Jenny som jag vill vara. Jag känner inte igen mig själv.

Det kommer nog bli en trevlig festival ändå. Jag ska inte tänka tillbaka på festivalen förra året som var perfekt, nej, för då kan inte årets festival bli så bra. Jag ska inte tänka tillbaka på att jag hade världens bästa kväll förra året på festivallördagen, med fantastiska vänner och min gamla lapp.

Om man frågar mig just nu om hösten, så kommer jag inte börja i skolan i Vännäs. Jag fick en snilleblixt under midsommar efter att jag pratat med Björn, att jag kanske avvaktar och börjar till våren, och kanske i Sthlm eller Örebro. Emil kanske flyttar ner till Sthlm, och jag vill vara i närheten av honom, dessutom vill jag vara nära Björn. Jag tror att Björn tyckte det var bra när jag sa det till honom. Men jag velar varje dag om hur jag ska göra, och ibland önskar jag att någon kunde bestämma åt mig. För i så fall kan jag klaga hur mycket som helst om det blir fel.

Memories can´t replace a life - Summerdyingfast

In my way

Jag är dum i huvudet. Jag har börjat förstå det nu. Varför kan jag inte reagera som en vanlig människa? Här går jag runt och vill träffa någon på riktigt, någon som inte är rädd för att binda sig. Men jag dras som en magnet till alla känslomässigt otillgängliga killar, blir förälskad och sedan ledsen och sårad. Och nu när jag träffar någon på riktigt, någon som vill ha något seriöst, någon som är tillgänglig, då får jag en mental blockering och blir livrädd. Det går bara inte då.

Jag fick blombud i tisdags, av den här som vill ha något seriöst. 10 stycken stora röda rosor. Jag har aldrig fått något liknande. Det var galet, men han försöker bevisa att han är en bra kille och att han tycker om mig. Min mamma tyckte det var som en roman, killen skickar rosor och så. Anja sa något om Sex & the City. Jag blev mållös, jag är fortfarande mållös. För jag är dum i huvudet. För jag blir livrädd... och... eh blockerad.

Istället för att tänka framåt och försöka häva min blockering, så tänker jag såklart på allt gammalt. Jag idealiserar en del, för de hamnar liksom på en piedestal, och jag är underlägsen. Jag har såna idiotiska tankar. Men hade det varit tvärtom, att de hade haft riktiga känslor för mig så hade jag också blivit rädd. Jag är dum i huvudet!

Idag pratade jag med Björn. Jag har hittat en bra tunnel till honom så han kan måla graffiti i den. Så nu krävs det bara att han kommer upp hit, på riktigt. Jag försöker verkligen övertala honom. Jag gav honom en komplimang idag också, att han är lång och stilig. Jag gillar långa män. Hoppas han kommer hit. Jag saknar honom.

In my way - Judge

Förälskelse

Igår ringde min finfina vän Björn till mig. Han berättade bland annat att hans svar på Emil, hon heter Mia, hade sagt att han borde hälsa på mig! Och jag sa ju självklart, jag bjöd ju in honom här i helgen när vi pratade. Sa att han absolut borde komma hit i sommar. Nu hade Mia sagt samma sak, hoppas Björn överväger att komma en sväng. Jag sa att han är välkommen, han kontrade med att säga att jag alltid är välkommen till Linköping. Men jag var ju där förra sommaren och hälsade på!

Annars har jag jobbat i tre dagar nu, två av de dagarna har jag varit sjuk. Första dagen hade jag 39 graders feber men jag är stenhård, satt visserligen mest på bänken, drack te och hade frossa. Gick och la mig i sängen direkt när jag kom hem innan kl 17. Igår var jag uppe till kl 20, tjo! Och idag är jag på fötterna, jag har ingen feber men förbannat ont i halsen.

Jag och Cecilia tog nödutfarten upp idag, man ska repetera och ta den ibland så man kommer ihåg. Det innebär en del tjorv, först ska man ta sig från besöksgruvan på 540 meters nivå ner till 775 meter (där jobbar min pappa för övrigt), och sedan söka sig efter väg 43 och nödutfarten och sedan skumpa på den i en kvart kanske, det är ganska dålig väg. Men det är verkligen värt det, man kommer ut på baksidan av gruvan och när det är fint väder så ser man hela fjällvärlden! Är det riktigt fint väder ser man Kebnekaisemassivet som ligger ca 7 mil bort. Jag älskar sommaren i Kiruna, eller jag älskar fint väder i Kiruna när det är blå himmel i fjällen och man ser långt. Jag blir alltid alldeles stum inför naturen, jag får en känsla i hjärtat och magen som är konstigt att beskriva... Jag tror att jag helt enkelt är kär i naturen, och jag vill visa det till alla.