I can´t believe it´s not love!

Jag sitter och googlar lite, och har även skickat iväg ett mail till någon slags kontaktperson för utbildningen som jag funderat på ett tag. Jag fick en slags uppenbarelse när jag var hemma i Kiruna, ett tag så avtog det lite men nu när jag är tillbaka i Umeå så börjar jag fundera på det igen. Men det blir först till hösten, och innan dess ska jag läsa klart den här terminen på KA, om jag orkar. Dessutom ska jag flytta, jag har fått en lägenhet på Lilljansberget men jag har inte tackat ja ännu. Men 30 april är sista dagen i lägenheten på Stipendiegränd. Jag kan inte bo i en studentlägenhet om jag söker till den där utbildningen, för den är inte på universitetet. Så en hyreslägenhet på Lilljansberget är kanske framtiden...

Idag såg jag en viss man, och jag sa "åh (vanligt killnamn)" och Anja blev lite oroad över det. Och frågan är om det inte lagt sig, jo klart det har gjort det. Det finns inget där mellan längre. Men såhär fungerar jag, nu börjar min radar efter annat. Jag borde koppla av, inte bry mig om män och inte heller bli ledsen. Cecilia skrev i ett mail till mig: "Du sätter så stort värde på kärleken. Och visst, kärleken är stor och värdefull. Men du måste ta hand om DIG. Du är så bra som du är, du behöver ingen annan för att bevisa det." Och det är ju så. Men ändå är jag där, och precis som Cecilia skrev så är det som att pilla i ett sår så att det aldrig läker. För på något sätt så träffar jag alltid "otillgängliga" män, som gör mig ledsen. Anledningen till det här, är att jag häromdagen skrev ett sms till den där fina personen som jag tittade på stjärnorna med förra lördagen. Jag skrev någon slags flörtig grej och väntade... ett dygn efteråt fick jag svar och inget i det sms:et var svar på den där flörtiga saken. Hela min flört dog ut... Och såhär är det, han är otillgänglig på ett sätt, på ett outtalat sätt och jag sätter mitt hopp på att det ska bli något. Men jag fick mig en törn i själen och därför sa jag "åh (vanligt killnamn)" idag, för med honom så var han alltid otillgänlig men jag visste det och satte aldrig mitt hopp på att det kunde bli något. Varför måste vi gå och hymla i smyg om vad vi vill?

Jo, mina vänner brukar fråga varför jag alltid träffar de där konstiga männen. Och jag vet inte, jag önskar att jag kunde koppla bort den magneten, magneten för weirdos.

I can´t believe it´s not love! - Hello Saferide

När hjärtat svider (del 2)

Jag sitter med ett värkande hjärta. Jag har ingen lust alls att åka till Umeå imorgon. Jag vill stanna kvar här, eller det kanske jag inte heller vill, men jag vill inte åka tillbaka. Det är svårt att förklara... Kan jag inte få stanna här? Jag känner mig så ruggigt ensam inom mig nu, och jag vet inte hur det kommer bli i Umeå. Jag har ingen lust längre, jag vill inte. Jag struntar i skolan, känns det som, jag bryr mig inte om hemsidor, jag bryr mig inte om resan till Polen. Jag är rädd för det där, att jag inte bryr mig. Jag vet ju vad jag vill, och jag vill kolla på stjärnor med någon, precis som igår.

Jag har gått vidare i min samiska inlärning, och kan nu säga en del saker; maj, december, köttbulle, kalv, bra/god, kom, flicka, jag heter, god dag, jag/du är och så kan jag räkna till tre. Ja, det är väl vad jag kan... Så jag kan sätta ihop små meningar nu, "god dag, jag heter...", "jag är en flicka", "du är inte en flicka" och jag antar att jag kan säga att jag är en köttbulle också. Eller så är det kanske du som är en köttbulle?

När hjärtat svider - David Sandström

The return of hardcore Jesus

Jag var på födelsedagsfika hos min kusin Jacob ikväll. Han fyllde 17 igår, med tanke på att jag kommer ihåg det som igår att han var liten och kallade sig själv för Datta, så betyder det att jag är gammal? Jag fick faktiskt 20-års ångest när han blev tonåring. Det var enda gång jag kände mig äldre... faktiskt. Och kollar man på bilden på honom här ovan, så börjar han bli en man. Han har fått de maskulina dragen, och han har en annan röst, som jag fortfarande tycker är lite annorlunda. Det kanske är för att jag inte träffar honom så pass ofta.

Hur som helst, så hade Elias något papper från skolan. Man skulle stirra på fyra prickar i ett mönster i cirka 30 sekunder, och därefter blunda. Då skulle något uppenbara sig. Och det var Jesus som kom fram. Hah! Halleluja! Och för en stund så kände jag "fan jag borde bli kristen", haha, just det. Jag svor redan direkt. Men jag har tänkt på det, att kristna har någon slags trygghet i vardagen. Just den tryggheten jag saknar, antar jag.

Jag börjar komma i ordning nu... Jag börjar återfå energi och se lite framåt. Det är inte hopplöst svart längre, även om jag kanske inte har världens lust att åka till Umeå. Men jag måste, antingen på söndag eller måndag, för jag ska tydligen på kurs på jobbet i början av nästa vecka. Men jag vet inte, romansen mellan mig och Umeå har kanske avtagit och jag har börjat leta andra nya förälskelser. Och när det gäller Kiruna, så gammal kärlek rostar aldrig. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra, eller vart jag ska bo. I lördags var det någon som frågade mig, men jag kunde inte svara. Jag vet att denna någon snart ska återvända till Kiruna. Men jag vet inte vad jag vill... varken med det eller med flytt, eller skola eller framtiden överhuvudtaget. Varför kan ingen bestämma åt mig? Eller jag kanske borde gå till ett medium för att få svar på vad jag kommer att bli lycklig av?

The return of hardcore Jesus - D.S.-13

Sweetest friend

Idag fick jag en mindre chock, för idag när posten kom till mina föräldrar så fanns där ett paketavi adresserat till mig. Jag blev jätteförvånad, må jag säga. Men det fanns en ledtråd då det stod att det var från Lätth. Så jag fick ett paket från Carin, inslaget och allt. En uppiggningspresent. Fina Carin! Jag blev så glad, och rörd och jag hittade inga ord när jag skickade ett sms till henne för att tacka.

Jag fick choklad, "sura pinnar"-godis, lakrits, lotter, badolja, kroppsspray, duschboll, lotter, en liten ask med döskallar och två hårklämmor. Och så ett väldigt personligt och fint kort hon skrivit till mig med en massa peppande ord och så. Tack Carin!

Sweetest friend - Ceschi

När hjärtat svider

Jag har länge väntat på att få använda just den låttiteln, "När hjärtat svider". Det är briljant, är det inte det? Det är hur som helst en David Sandström-låt. Varje gång jag tänker på låtnamnet så inser jag hur perfekt det är, och hur ofta jag kan känna den känslan, att hjärtat svider.

Jag är hemma i Kiruna nu, time-out kanske det kallas. Jag ska fundera ut mitt liv, och vad jag verkligen vill och vad jag ska göra för att få mig att må bra. Det är mycket svårare än vad man tror. Idag kom en slags ånger att jag inte borde ha pluggat tidigare, för jag har slösat bort CSN-pengar. Men sen kom jag på alla jag lärt känna under den tiden, jag vill ha kvar dom i mitt liv. Men samtidigt...

Mitt hjärta svider, och bultar så hårt.

Jag vet inte om det känns bättre här, jag känner pressen på att jag måste lösa allt och komma fram till något slutgiltigt beslut. Och jag vet inte vad jag har att återvända till heller. Jag har ingen ny tid hos min terapeut, utan skulle höra av mig när, och eventuellt om, jag kommer tillbaka. Jag har mina vänner, såklart. Carin skickade pepp-sms till mig, och det känns skönt att höra saker från henne då hon varit med.

"När hjärtat svider" finns med på David Sandströms svenska skiva, "Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag". Det är också en bra titel. Det var bara en parantes till allt annat.

Ibland kommer vissa tankar på besök, våldsgästar kanske de gör, som till exempel igår när jag inte kunde somna. Om det kändes så himla bra, så jäkla bra, varför blev det inget mer? Varför fick jag inget svar? Och hjärtat bultade och sved på natten. Fan fan fan, ungefär. Jag pratade lite med min mamma och hon sa "ja det kanske är ju därför, för att det gick så bra", att personen i fråga blev rädd och kanske inte ville ha det där seriösa. Igår träffade jag Janne igen, han är så fin. Jag var förbi honom, fick titta på bilder från hans resa och vi pratade. Han sa "ring honom, om du vill ha svar, så ring" och så fick jag höra att han varit paranoid när hans tjej inte hört av sig på några dagar och han ringde henne, hon blev bara glad.

På kvällen träffade jag min andra Janne. Det var avskedsfika för honom. Han flyttar till Uppsala imorgon. En era börjar ta slut, vår historieepok. Cecilia, Ellis, Micke och nu Janne har flyttat. Vi är bara några kvar, men det är inte samma sak...

Jag ska försöka sova nu. Och försöka få bort det där tydliga tecknet att man lever, att hjärtat bultar. Men lugna ner dig litegrann, i alla fall.

När hjärtat svider - David Sandström

Det snurrar i min skalle

Jag är irriterad. Jag är ledsen. Jag är besviken. Jag är arg. Jag känner mig nere. Jag väntar. Jag hatar att vänta. Jag vill något mer. Jag känner något inom mig. Jag vill att något ska hända. Jag vill att någon ska höra av sig. Jag vill ha mer. Jag känner mig osäker. Jag vill inte känna så.

Jag har bott hos Emil de senaste dagarna. Eller jag har sovit hos honom två nätter. Jag är glad att jag inte är ihop med någon, så jag hade behövt förklara det, att jag sover hos mitt ex. Att han är den jag känner mig trygg med. Han som räddade mig i torsdags. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom.

Vi såg på Frufritt idag, ni vet den samiska serien om män i Övre Soppero. Jag tänkte på någon, fan, att han inte hör av sig. Och jag kan säga att jag funderar väldigt mycket över mitt liv, men jag kommer ingen vart. Jag sitter fast i en återvändsgränd, och jag vet inte vilken väg jag ska ta ut. Är det kanske vägen där jag slutar med allt här i Umeå och drar mig till något annat ställe? Den känns lockande. Jag vet bara inte var det andra skulle vara, är det kanske ett tryggt ställe som Kiruna i början?

Det kommer snurra hur länge som helst. För jag har ingen aning om framtiden, och jag vet inte vad jag vill alls. Och jag funderar på min vecka, och jag funderar på om allt känns så bra, varför hörs inget? Jag känner mig bara besviken, ledsen och irriterad.

Det enda som gjort mig lite glad idag, var att jag youtubade på Herman´s Hermits. Jag satt och sjöng med i låtarna. Emil fick titta på, kanske under tvång. Sångaren, Peter Noone, är så söt. Iiih.


Det snurrar i min skalle - Familjen

Dedicated follower of fashion

Igår var jag off, efter en ännu mer off-torsdag. Så Anja frågade mig om jag vill göra något på kvällen. Vi kom fram till att äta middag nere på stan och gå på bio. Men det blev ett glapp mellan middagen på Taj Mahal och bion, så vi hann både dricka en öl och gå på Station och dricka kaffe. Men nåväl, vi såg The Darjeeling Limited. Åh fan fan fan, vilken jävla bra film!

Och filmen byggde bara på min "thing" för Adrien Brody, ja, och även i viss mån Owen Wilson. Jag gillar män med något i utseendet som ger karaktär. Typ som Adrien Brodys näsa. Ja, och även Owen Wilsons näsa. Och ja, hellre stort än litet, såklart.

Jason Schwartzman är ju rätt tråkig. Okej, jag kan tycka att Måns Zelmerlöv är väldigt snygg, men han är för perfekt. Jag vill inte ha det perfekta. Jag vill ha något annat, något som sticker ut eller något som inte räknas som det "perfekta".

Och förresten, så nu vill jag ha sommar för jag vill ha solglasögon på mig. Jag vill ha solglasögon som liknar det Adrien Brody har på bilden ovan. Eller så vill jag ett par snygga pilotglasögon. Jag blev inspirerade i torsdags när jag började kolla på serien Dexter. Jag gillar Dexter, serien alltså. Det är genialiskt att göra en serie om en seriemördare som jobbar hos polisen. Så idag ska jag bli bjuden på middag hos Emil, och fortsätta kolla på Dexter.

Dedicated follower of fashion - The Kinks

Growing pains

Ibland undrar jag vad jag håller på med. Idag är tvivel-dagen, och jag undrar om jag ska klara av den kommande terminen. Eller om jag ska flytta, en del av mig vill flytta hem till Kiruna. Jag vet inte ens om jag klarar av terminen som håller på. På måndag ska debattartikeln in, och jag har hittills skrivit 2 sidor i mitt anteckningsblock. Jag var till Ulf idag, min terapeut. Vi hade så pass mycket att gå igenom så vi drog över en halvtimme. Han frågade mig en viktig sak: ska du känna dig trygg med hemmet eller känna dig trygg med dig själv?

En del av mig vill flytta till Stockholm. För Emil flyttar dit i februari. Cecilia bor redan där. Iida bor redan där. Och nu bor ju Björn också där. Men jag vet inte om jag klarar av det heller, jag vet inte vad jag vill. Eller jag vet vad jag inte vill, men kommer inte på något alternativ. Herregud, måste livet vara så svårt?

Jag önskar att jag kunde säga som Maddox skriver som tillägnan i sin bok "The alphabet of manliness". "To the love of my life, my soul mate, and the greatest person in the world: Me." Jag sa det till Ulf också, och vi nickade samförståndigt efteråt. Ja, det är så jag ska ha det, det är det jag ska kämpa för.

Growing pains - The Spectacle

Winners and losers

Är det inte så att det man inte kan få, det vill man verkligen ha? Och så blir känslorna bara starkare att man måste ha det? Vinnarinstinkten som talar, kanske, "jag måste ha det, jag kanske egentligen inte riktigt vill ha det, men nu måste jag ha det för att det är svårare att få". Och så kanske man får det, och då känns det helt plötsligt som ingenting. Illusionen av att vilja ha något.

Jag har kommit på mig själv med det.

Och hur mycket får man höra av sig innan man upplevs som tjatig? Jag hatar att känna mig tjatig, men just nu... det är vad jag känner. Och jag känner att skolan är för mycket, jag kan inte koncentrera mig på att plugga och göra det jag borde, och när jag sitter på föreläsningar så går tiden så olidigt sakta. Jag vill egentligen så mycket, men just nu så känns inget lockande. Idag la jag mig ner på golvet vid datorn, och hoppades på bättre tider. Men golvet var kallt, och det blev inte så mycket bättre. Emil var och hälsade på mig då, han är inte som andra. Andra kanske kommer fram och frågar hur det är, och säger att jag ska resa på mig. Men Emil la sig bredvid mig och pratade. Men jag frös, så jag reste på mig.

Min vän Janne ringde mig idag. Han var i Sverige igen. Jag har inte pratat med honom på länge. I september åkte han bort, till Asien och sedan USA, men nu är han hemma igen. Han har träffat sitt livs kärlek i USA. Jag frågade om det är vad som krävs för att träffa sitt livs kärlek, att resa bort och han sa att han har så många nya intryck och så.

Och ikväll ringde min äldsta bästa vän Malin. Hon ligger inlagd på Sunderby sjukhus med blindtarmsinflammation. Vi pratade igår om det på MSN. Hon hade jätteont, och om hon inte svarade på 4 minuter så skulle jag ringa ambulans till henne. (Tänk vad Internet är bra egentligen, vi sitter på ett avstånd Umeå-Luleå och kan göra sådant.) Idag gick hon till läkaren och nu ligger hon på sjukhus, ja. Mina tankar och kramar till dig, Malin.

Vi som alltid är med varandra. N-J sa i julas att jag och Malin alltid är tillsammans. Det stämmer nog. Han lärde känna oss i par, och därefter har vi typ alltid varit med varandra när vi träffat honom. IT-grillen en festival, juldagen på Ferrum nu. Ja, jag och Malin för alltid. Liksom.

Winners and losers - Social Distortion

I´m bored

Till nyår lovade jag mig själv två saker:
1. Träna mer.
2. Shoppa mindre.
Idag var jag på stan med Evelina. Jag kom hem med ett nagellack, en sjal, ett par byxor och två stycken långärmade tunna tröjor. Och jag har inte varit till IKSU än. Men till mitt försvar så var det faktiskt byten jag gjorde när det gällde byxor och tröjorna.

Jag är ruggigt opeppad på att vara i Umeå, faktiskt. Föreläsningar idag, och jag är redan skoltrött. Jag har ingen lust att ha skola, speciellt inte imorgon kl 8.15. Och med ett hål från kl 10 till 15.15. Shit! Men imorgon kommer Anja hem igen, och jag kanske inte har lika tråkigt längre. Jag har aptråkigt just nu. Jag har en massa skolgrejer att ta itu med, men jag orkar inte.

Igår hade jag middag. En vän som åkte förbi, han kom från Kiruna och skulle neråt. Så jag bjöd in på middag och kaffe och kaka till efterrätt. Jag skröt om mina skills idag till Evelina, att jag kan bli värsta hemmafrun egentligen. Hur som helst pratade min vän i telefon när han var här, och han pratade samiska. Det är så fint. Jag förstår inget, han kan säga vad som helst om mig i hemlighet men jag tycker det är så fint ändå.

Måååh, jag har så tråkigt, och jag väntar... vad väntar jag på? Jo, sms som kan få mig att le. Come on!

I´m bored - The Vicious

Don´t make me wait

Jag vet inte, kalla mig otålig, men jag gillar inte att vänta onödigt länge på något. Jag vill helst få det på en gång, till exempel veta något, eller när man beställer saker så vill jag ha det helst dagen efter. Okej, jag själv kan var kolugn och inte göra något alls på länge och folk får vänta på mig, men det är en annan historia. Det hänger lite ihop med det där, när jag skrev om spelet som utförs i raggningsvärlden. Jag hatar att vänta helt enkelt. Jag hatar att vänta på ett telefonsamtal, jag hatar att vänta på ett sms eller ett mail. Tänk på det.

Idag slog det mig, att jag inte alls har kommit något vart med mitt tänkande på framtiden. Ikväll när jag låg i badkaret och sippade på min smoothie (med jordgubbar, färsk ananas, mango och passionsfrukt) så kändes inte skolan så lockande. Jag vet inte vad jag ska göra. Men jag ska åka till Umeå, även om jag inte är speciellt peppad just nu.

Och jag sitter och försöka skriva min årslista, men jag har nog lite dåligt minne, så den kommer tidsnog. Håll ut!

Don´t make me wait - The Lost Patrol Band

Nightlife

Nyårsafton. Jag tycker att nyårsafton egentligen är sjukt överskattad. Jag bojkottade nyår i två år och var i stugan utan något firande alls. Det var som jag sa till någon förra veckan "nyårsafton, det är ett dåligt slut på ett år och en dålig början på nästa år". Men jag bestämde mig för att fira in nya året med en fest i år. Mest för att Malin och Therese också var lediga och tillgängliga här hemma i Kiruna.

Så vi hade fest hos Johan och Elli. Vi var inte så många, men vi hade kul. Vi skålade på fest hos Malin i maj 2008, till minne av festen hos Malin i maj 1999 när hela kvarterets snöplogar låg på Malins gård dagen efter, och Malins pappas sättpotatis låg ute över hela kvarteret. Det var tider det. Nåja, vi åkte till stan därefter och skålade i det nya året på Folkets Hus-parkeringen, och sedan ställde vi oss i en lång, trång kö till Ferrum. Jag träffade mina kusiners kusin Jonte i kön, han ska börja med en firma på internet som kombinerar kakel, casino och bryggeri. Malin skulle bli hans första kund, hon trodde verkligen på hans kombinationssida på internet.

Inne på Ferrum kände jag mig gammal. Alla verkade vara typ 19, även fast det var 20 årsgräns. Men vi dansade mest, och jag träffade mina bästa killar (från inlägget nedan). Herman var på topp och tokdansade med oss. Och sedan gick vi hem, jag, Malin och Therese. Jag var till och med så vuxen att jag hade täckbyxor med mig, tjoho! Jag pratade i telefon med Björn därefter, han peppade mig för framtiden och allt. Tack Björn, you´re the man!

Och där efter så... ja... jag fick en massa sms, och någon gång vid 5-tiden när jag hade somnat så ringde telefonen och väckte mig. Jag ryckte in som Florence Nightingale en gång till. Men det var trots allt en bra nyårsafton, så bra att jag kan göra om det nästa år.

Nightlife - The Koo-koo's