I can´t believe it´s not love!

Jag sitter och googlar lite, och har även skickat iväg ett mail till någon slags kontaktperson för utbildningen som jag funderat på ett tag. Jag fick en slags uppenbarelse när jag var hemma i Kiruna, ett tag så avtog det lite men nu när jag är tillbaka i Umeå så börjar jag fundera på det igen. Men det blir först till hösten, och innan dess ska jag läsa klart den här terminen på KA, om jag orkar. Dessutom ska jag flytta, jag har fått en lägenhet på Lilljansberget men jag har inte tackat ja ännu. Men 30 april är sista dagen i lägenheten på Stipendiegränd. Jag kan inte bo i en studentlägenhet om jag söker till den där utbildningen, för den är inte på universitetet. Så en hyreslägenhet på Lilljansberget är kanske framtiden...

Idag såg jag en viss man, och jag sa "åh (vanligt killnamn)" och Anja blev lite oroad över det. Och frågan är om det inte lagt sig, jo klart det har gjort det. Det finns inget där mellan längre. Men såhär fungerar jag, nu börjar min radar efter annat. Jag borde koppla av, inte bry mig om män och inte heller bli ledsen. Cecilia skrev i ett mail till mig: "Du sätter så stort värde på kärleken. Och visst, kärleken är stor och värdefull. Men du måste ta hand om DIG. Du är så bra som du är, du behöver ingen annan för att bevisa det." Och det är ju så. Men ändå är jag där, och precis som Cecilia skrev så är det som att pilla i ett sår så att det aldrig läker. För på något sätt så träffar jag alltid "otillgängliga" män, som gör mig ledsen. Anledningen till det här, är att jag häromdagen skrev ett sms till den där fina personen som jag tittade på stjärnorna med förra lördagen. Jag skrev någon slags flörtig grej och väntade... ett dygn efteråt fick jag svar och inget i det sms:et var svar på den där flörtiga saken. Hela min flört dog ut... Och såhär är det, han är otillgänglig på ett sätt, på ett outtalat sätt och jag sätter mitt hopp på att det ska bli något. Men jag fick mig en törn i själen och därför sa jag "åh (vanligt killnamn)" idag, för med honom så var han alltid otillgänlig men jag visste det och satte aldrig mitt hopp på att det kunde bli något. Varför måste vi gå och hymla i smyg om vad vi vill?

Jo, mina vänner brukar fråga varför jag alltid träffar de där konstiga männen. Och jag vet inte, jag önskar att jag kunde koppla bort den magneten, magneten för weirdos.

I can´t believe it´s not love! - Hello Saferide