Visar inlägg med etikett framtiden. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett framtiden. Visa alla inlägg

onsdag 20 februari 2008

Like coming home

Jahaja, jag har inte skrivit på ett tag. Men det finns orsaker till det. Jag har först och främst försökt avsluta allt i Umeå. Sedan har jag och familjen firat min mor i Stockholm. Nu sitter jag i Kiruna igen och funderar på framtiden... På något sätt tyckte jag innan att några månader i Kiruna skulle vara svaret på allt, men nu när jag har gjort adressändringen hit, så vet jag inte längre... Nu börjar jag få oro om det, börjar känna mig lite instängd. Det gjorde jag i Umeå också. Det kanske är en vanlig känsla, en känsla som jag får lära mig att leva med. Men på något sätt så känns det konstigt att vara här i Kiruna när inte Malin är här.

Jag brukar alltid bo i min resväska när jag är i Kiruna numera, men nu... nu ska jag ju bo här... Mamma frågade om jag inte skulle packa upp resväskan, men jag vet inte... Jag borde. Jag borde så mycket men jag orkar inte riktigt. Istället vill jag helst tänka på annat. Tänka mig bort, istället för att ta itu med verkligheten som jag ska leva i.

Jag funderar på att beställa skivor. Hah, att beställa skivor är väl rätt förlegat numera. Jag har inte ens en cdspelare i mitt rum här i Kiruna. Men jag kan inte hitta den musiken på annat än skiva, och Youtube. Men det vette katten... jag ska beställa skivor. Så jag kan lyssna på den här låten typ hela tiden. Jag har gjort det hela kvällen ungefär.

Den senaste tiden har jag faktiskt fått umgås med människor som gör mig glad, så jag borde skatta mig lycklig. Jag hälsade på Malin, jag hann träffa Evelina innan jag åkte till Sthlm, jag hann dricka vin med Emma och Elfrida, jag hängde med Björn i Sthlm och så fikade jag med Cecilia och Magnus, och nu i Kiruna kan jag träffa Emil varje dag, om jag så önskar. I love them! Det finns andra fina människor i mitt hjärta, såna som jag önskar att jag kunde träffa oftare. Och jag vill träffa de här ovan nämnda oftare också. Det är visserligen svårare här i Kiruna. Fan, jag känner mig lite fången här, samtidigt som jag vill vara här. Varför kan inte livet vara lätt?

Ja, imorgon ska jag i alla fall dammsuga hela lägenheten, och laga middag. Tjoho, jag ska bli hemmafru här i Kiruna!

Like coming home - Koma

måndag 4 februari 2008

I´m so lonesome I could cry

Jag har så gott som tagit mitt beslut nu. Jag klarar inte av Umeå just nu, och varje dag gråter jag över att vara här och det känns tomt inom mig. Jag kommer inte tacka ja till lägenheten på Lilljansberget, och jag kommer ta kontakt med skolan och säga att jag slutar. Jag kommer packa ihop mina grejer och jag kommer att flytta hem igen. Jag kommer att bo hemma den här våren och eventuellt sommaren, tills jag får veta om jag kommer in på utbildningen jag är intresserad av. I så fall kommer jag söka en ny lägenhet någonstans i Umeå. Det blev många "kommer" i ett och samma stycke, men ja... whatever. Jag får se om jag ens klarar av att vara kvar här tills nästa vecka när jag ska till Stockholm. Antingen ska jag boka om flygbiljetten från Kiruna istället, eller så får jag kämpa ett tag. Jag ska träffa min terapeut på fredag, så jag måste hålla ut så länge. Även om mamma sa idag att jag inte behöver, att jag får komma hem direkt och att jag inte ska behöva gå och må dåligt och vara ledsen över att vara i Umeå.

Nu gäller det bara att ta itu med alla de här grejerna, som CSN, flytta, Arbetsförmedlingen, adressändring och en slags livsändring. Jag kommer att sakna mina vänner här i Umeå, och jag känner att det kommer bli svårt i Kiruna, att jag inte direkt har samma umgänge där. Jag vet inte ens om jag har något umgänge där?

Allt det här skrämmer mig så oerhört. Är det meningen att livet ska vara så svårt att leva? Kommer jag verkligen börja må bättre i Kiruna? Jag vill bara ha ett enkelt och lyckligt liv. Jag begär inte ens så mycket, men ändå... ändå är det såhär... Jag har hamnat i samma svacka igen, samma mönster... Jag letar efter bekräftelse och efter anledningar till att livet är värt något.

Vad fan ska jag göra. Det är inte ens ett frågetecken där. Och jag tänker på den stackars killen som dog i gruvan i Kiruna ihelgen, och jag gråter en skvätt för honom också.

I´m so lonesome I could cry - Johnny Cash

onsdag 30 januari 2008

I can´t believe it´s not love!

Jag sitter och googlar lite, och har även skickat iväg ett mail till någon slags kontaktperson för utbildningen som jag funderat på ett tag. Jag fick en slags uppenbarelse när jag var hemma i Kiruna, ett tag så avtog det lite men nu när jag är tillbaka i Umeå så börjar jag fundera på det igen. Men det blir först till hösten, och innan dess ska jag läsa klart den här terminen på KA, om jag orkar. Dessutom ska jag flytta, jag har fått en lägenhet på Lilljansberget men jag har inte tackat ja ännu. Men 30 april är sista dagen i lägenheten på Stipendiegränd. Jag kan inte bo i en studentlägenhet om jag söker till den där utbildningen, för den är inte på universitetet. Så en hyreslägenhet på Lilljansberget är kanske framtiden...

Idag såg jag en viss man, och jag sa "åh (vanligt killnamn)" och Anja blev lite oroad över det. Och frågan är om det inte lagt sig, jo klart det har gjort det. Det finns inget där mellan längre. Men såhär fungerar jag, nu börjar min radar efter annat. Jag borde koppla av, inte bry mig om män och inte heller bli ledsen. Cecilia skrev i ett mail till mig: "Du sätter så stort värde på kärleken. Och visst, kärleken är stor och värdefull. Men du måste ta hand om DIG. Du är så bra som du är, du behöver ingen annan för att bevisa det." Och det är ju så. Men ändå är jag där, och precis som Cecilia skrev så är det som att pilla i ett sår så att det aldrig läker. För på något sätt så träffar jag alltid "otillgängliga" män, som gör mig ledsen. Anledningen till det här, är att jag häromdagen skrev ett sms till den där fina personen som jag tittade på stjärnorna med förra lördagen. Jag skrev någon slags flörtig grej och väntade... ett dygn efteråt fick jag svar och inget i det sms:et var svar på den där flörtiga saken. Hela min flört dog ut... Och såhär är det, han är otillgänglig på ett sätt, på ett outtalat sätt och jag sätter mitt hopp på att det ska bli något. Men jag fick mig en törn i själen och därför sa jag "åh (vanligt killnamn)" idag, för med honom så var han alltid otillgänlig men jag visste det och satte aldrig mitt hopp på att det kunde bli något. Varför måste vi gå och hymla i smyg om vad vi vill?

Jo, mina vänner brukar fråga varför jag alltid träffar de där konstiga männen. Och jag vet inte, jag önskar att jag kunde koppla bort den magneten, magneten för weirdos.

I can´t believe it´s not love! - Hello Saferide

söndag 27 januari 2008

När hjärtat svider (del 2)

Jag sitter med ett värkande hjärta. Jag har ingen lust alls att åka till Umeå imorgon. Jag vill stanna kvar här, eller det kanske jag inte heller vill, men jag vill inte åka tillbaka. Det är svårt att förklara... Kan jag inte få stanna här? Jag känner mig så ruggigt ensam inom mig nu, och jag vet inte hur det kommer bli i Umeå. Jag har ingen lust längre, jag vill inte. Jag struntar i skolan, känns det som, jag bryr mig inte om hemsidor, jag bryr mig inte om resan till Polen. Jag är rädd för det där, att jag inte bryr mig. Jag vet ju vad jag vill, och jag vill kolla på stjärnor med någon, precis som igår.

Jag har gått vidare i min samiska inlärning, och kan nu säga en del saker; maj, december, köttbulle, kalv, bra/god, kom, flicka, jag heter, god dag, jag/du är och så kan jag räkna till tre. Ja, det är väl vad jag kan... Så jag kan sätta ihop små meningar nu, "god dag, jag heter...", "jag är en flicka", "du är inte en flicka" och jag antar att jag kan säga att jag är en köttbulle också. Eller så är det kanske du som är en köttbulle?

När hjärtat svider - David Sandström

torsdag 17 januari 2008

När hjärtat svider

Jag har länge väntat på att få använda just den låttiteln, "När hjärtat svider". Det är briljant, är det inte det? Det är hur som helst en David Sandström-låt. Varje gång jag tänker på låtnamnet så inser jag hur perfekt det är, och hur ofta jag kan känna den känslan, att hjärtat svider.

Jag är hemma i Kiruna nu, time-out kanske det kallas. Jag ska fundera ut mitt liv, och vad jag verkligen vill och vad jag ska göra för att få mig att må bra. Det är mycket svårare än vad man tror. Idag kom en slags ånger att jag inte borde ha pluggat tidigare, för jag har slösat bort CSN-pengar. Men sen kom jag på alla jag lärt känna under den tiden, jag vill ha kvar dom i mitt liv. Men samtidigt...

Mitt hjärta svider, och bultar så hårt.

Jag vet inte om det känns bättre här, jag känner pressen på att jag måste lösa allt och komma fram till något slutgiltigt beslut. Och jag vet inte vad jag har att återvända till heller. Jag har ingen ny tid hos min terapeut, utan skulle höra av mig när, och eventuellt om, jag kommer tillbaka. Jag har mina vänner, såklart. Carin skickade pepp-sms till mig, och det känns skönt att höra saker från henne då hon varit med.

"När hjärtat svider" finns med på David Sandströms svenska skiva, "Om det inte händer nåt innan imorgon så kommer jag". Det är också en bra titel. Det var bara en parantes till allt annat.

Ibland kommer vissa tankar på besök, våldsgästar kanske de gör, som till exempel igår när jag inte kunde somna. Om det kändes så himla bra, så jäkla bra, varför blev det inget mer? Varför fick jag inget svar? Och hjärtat bultade och sved på natten. Fan fan fan, ungefär. Jag pratade lite med min mamma och hon sa "ja det kanske är ju därför, för att det gick så bra", att personen i fråga blev rädd och kanske inte ville ha det där seriösa. Igår träffade jag Janne igen, han är så fin. Jag var förbi honom, fick titta på bilder från hans resa och vi pratade. Han sa "ring honom, om du vill ha svar, så ring" och så fick jag höra att han varit paranoid när hans tjej inte hört av sig på några dagar och han ringde henne, hon blev bara glad.

På kvällen träffade jag min andra Janne. Det var avskedsfika för honom. Han flyttar till Uppsala imorgon. En era börjar ta slut, vår historieepok. Cecilia, Ellis, Micke och nu Janne har flyttat. Vi är bara några kvar, men det är inte samma sak...

Jag ska försöka sova nu. Och försöka få bort det där tydliga tecknet att man lever, att hjärtat bultar. Men lugna ner dig litegrann, i alla fall.

När hjärtat svider - David Sandström

söndag 13 januari 2008

Det snurrar i min skalle

Jag är irriterad. Jag är ledsen. Jag är besviken. Jag är arg. Jag känner mig nere. Jag väntar. Jag hatar att vänta. Jag vill något mer. Jag känner något inom mig. Jag vill att något ska hända. Jag vill att någon ska höra av sig. Jag vill ha mer. Jag känner mig osäker. Jag vill inte känna så.

Jag har bott hos Emil de senaste dagarna. Eller jag har sovit hos honom två nätter. Jag är glad att jag inte är ihop med någon, så jag hade behövt förklara det, att jag sover hos mitt ex. Att han är den jag känner mig trygg med. Han som räddade mig i torsdags. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom.


Vi såg på Frufritt idag, ni vet den samiska serien om män i Övre Soppero. Jag tänkte på någon, fan, att han inte hör av sig. Och jag kan säga att jag funderar väldigt mycket över mitt liv, men jag kommer ingen vart. Jag sitter fast i en återvändsgränd, och jag vet inte vilken väg jag ska ta ut. Är det kanske vägen där jag slutar med allt här i Umeå och drar mig till något annat ställe? Den känns lockande. Jag vet bara inte var det andra skulle vara, är det kanske ett tryggt ställe som Kiruna i början?

Det kommer snurra hur länge som helst. För jag har ingen aning om framtiden, och jag vet inte vad jag vill alls. Och jag funderar på min vecka, och jag funderar på om allt känns så bra, varför hörs inget? Jag känner mig bara besviken, ledsen och irriterad.

Det enda som gjort mig lite glad idag, var att jag youtubade på Herman´s Hermits. Jag satt och sjöng med i låtarna. Emil fick titta på, kanske under tvång. Sångaren, Peter Noone, är så söt. Iiih.


Det snurrar i min skalle - Familjen