Fasters hjärta smälter

Felicia, juli 2007

Jag överdriver inte när jag säger att det bästa med att bo hemma i Kiruna igen, är min brorsdotter. Det finns ingen mer underbar människa än Felicia. Hon är alltid glad, och fin. Min älskade lilla brorsdotter. Idag ropade hon bland annat "faster, kom hit så ska du få en bamsekram", och den glada fastern gick dit och fick världens största kram.

Förra veckan inträffade det här runt lunchbordet. Mammas andra dagbarn kallar mig också för faster ibland. Vi pratade om att jag kunde vara faster till dom också, och sedan kom vi in på att Felicia har en till faster, på min brors biologiska pappas sida. Då sa jag till Felicia "jamen du har ju två fastrar, så då kan jag ju vara faster till Liam, Vera och Alina också".

Men hon gick inte riktigt med på det, så hon är tyst ett tag och funderar. Sedan säger hon "Liam, du kan få min andra faster Therese istället".

Ja, jag överdriver inte när jag säger att Felicia är en av de viktigaste människorna i mitt liv. Mitt lilla hjärta. Min prinsessa, min lilla gumma.

Tokiga Felicia, Sthlm februari 2008

Felicia och jag myser på morgonen i min säng, påsken 2008

Take your pants off

Igår var Emils lillebror Micke ute, han hamnade på efterfest och sedan efterfest till efterfesten. Där spelade han bort sina jeans, så han fick gå hem i långkalsonger. När han började närma sig hem, kom han på att plånboken och nycklarna hem låg i jeansen. Men innan han kom fram, så hann några från festen i kapp honom och gav tillbaka jeansen. Haha. Det är en rolig historia i alla fall.

Jag var på middag hos Emil och Micke ikväll. Det blev ost-spenatquorn till mig och baconinrullade kycklingfiléer för killarna, med klyftpotatis och vitlökssås. Emil gjorde efterrätt, körsbärsjuice-marinerade jordgubbar i maränggrädde. Sedan hamnade vi alla i koma, jag och Emil låg i varsin soffa framför tv:n och Micke gick upp och la sig i sängen.

Jag orkade inte följa med och kolla på film hos Thomas ikväll. Jag och Emil hämtade upp hans kompis Mikael på vägen och jag körde killarna till Thomas. Vi körde förbi min gamla lapps hus, ett jättefint och mysigt hus, jag vet inte riktigt hur det ligger till men han skulle ju sälja det men inget händer. Sedan körde jag förbi min nya lapps lägenhet, det lyste hos honom. Jag blev lite ledsen och åkte hem sen, nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra, om jag ska kolla på film, läsa en bok eller skriva.

Förresten har jag hittills åkt 2,3 mil längdskidor den här veckan. Snart tar säsongen slut, det är tråkigt, för äntligen har jag och Emil hittat en träningsform vi båda tycker är kul och som vi kan göra tillsammans. Ja jag vet att jag muttrade lite först om att det är tråkigt, men jag har kommit på att det är väldigt fridfullt och skönt. Jag undrar vad jag ska börja göra istället, för jag behöver träning. Även om mina 2,3 mil skidor nu borde vara bortkastade, så mycket som jag ätit igår och idag. :/

Take your pants off - First Floor Power

Thinking about you

Jag är en idiot. Jag kan inte sluta tänka på honom... Det kan handla om små saker, som att jag såg reklam på tv för bilen han har, eller att jag råkade se en bild på honom i min mobil. Sedan är jag fast, han är fast i mitt huvud. Och när jag börjar tänka mer, så är det nära till att ögonen blir tårfyllda. Jag är en sån jävla dramaqueen, bara för att jag inte visste vad han ville, bara för att jag är så rädd för att bli sårad, så skriver jag ett sms att det har kommit en del saker i vägen för mig. När jag istället borde ha hört av mig till honom för att vi skulle ses, som vi bestämt. Och nu känns det som om det är försent... Hjälp mig?

Thinking about you - Radiohead

Where is my love?

Jag känner mig passé. Det känns som om jag aldrig kommer få uppleva kärlek igen. Jaja, jag vet att jag bara är 24, men det är så det känns. Idag läste jag Kontaktsidan i NSD, en kvinna sökte kontakt med någon, född 1925, aldrig gift, inga barn. Jag tänkte att även om folk säger "klart du inte kommer bli ensam", så kan man bli det. Hon fick säkert också höra flera gånger att det är klart att hon inte kommer vara ensam resten av livet, klart hon kommer träffa någon. Men sånt där händer, försök inte vara så jävla optimistiska, det är klart att det finns folk som blir ensamma.

Jag tänkte att jag kanske aldrig mer får känna vissa saker. Som den där natten när jag hälsade på mitt ex, och han hade jobbat på kvällen. Jag vaknade till när han kom hem och han tog av sig sina jobbkläder, och jag tänkte att han är det vackraste jag sett. Jag tänkte att jag aldrig ska glömma det ögonblicket.

Eller när jag var hos min vän-flört-whatever och han skulle till jobbet på morgonen. Innan han gick kom han till sängen och pussade mig hejdå. Sedan kunde jag somna om med ett leende på läpparna.

Eller handlar min romantik om att jag ska vara sömnig vid tillfället? Mina drömmar kanske är rosa-aktiga och det smittar av sig när jag vaknar till och jag ser världen och de två männen i rosa skimmer. Det är i alla fall två av de finaste ögonblicken jag kommer ihåg.

Jag saknar min terapeut Ulf. Jag hade behövt prata med honom om mitt förbaskade bekräftelsebehov, få lugnande ord om att jag överreagerar på det här med kärlek för att jag inte kan få bekräftelse just nu. Att min liv inte alls är slut, och att jag behöver ge bekräftelse till mig själv. Jag vet ju vad allt handlar om, men det är svårt att få teorin att bli praktik. Istället blir jag negativ. Eller så är jag bara fånig...

Where is my love? - Cat Power

Futureshock

Precis som Malin, så kan jag säga att jag är less. Men av andra anledningar. Jag är less på att bo hemma nu, jag känner att jag är i vägen hela tiden. Och jag får en massa krav på mig, att jag måste göra saker. Jag känner att jag inte kan sitta för länge vid datorn och kolla på film/serier eller vad som helst för det är inte ett accepterat sätt att fördriva sin tid på, inte för den äldre generationen.

Jag är även less på mig själv, för att jag känner och gör konstiga saker ibland. Vissa saker tar jag för givet, och så tycker att jag kan gambla lite och satsa på annat för spänningens skull. Sedan har jag inget, för jag tappar intresset för det nya och det gamla har försvunnit... Som jag skrev en gång tidigare, jag tror att jag har kvar det gamla... men sen står jag där, med lång näsa!

Igår ringde lappkillen, frågade om han fick komma över. På något sätt kändes det inte som en bra idé, och jag sa att vi kunde ses idag istället. Men jag orkade inte höra av mig. Jag vet inte vad det är med mig, men jag tror att inom mig vill jag inte bli sårad. Därför känns det enklare att låta det rinna ut i sanden.

Jag hade inte ens lust att gå på min mormors 80årskalas i lördags. Jag ansåg att jag är det dåliga barnbarnet, den där som återvänder, bor hemma hos föräldrarna, har inga planer, den som är ensam, som inte har någon familj. Jag känner verkligen stress, och jag har 25-årskris! Men jag gick på festen, och det var trevligt. Eftersom det är idag som min mormor egentligen fyller år, så åkte vi förbi. Hon hade gäster då, som är i samma ålder. De frågade hur det är att vara 24-25 år, och jag sa att det är för jävligt.

Futureshock - Nine

Önskelista

Synd att jag fyller år i november, och att julen är så långt borta. Jag har nämligen kommit på en önskelista, i en viss ordning också. Det här önskar jag mig:

1. Ett löpband.
2. Ett smyckesskrin.
3. Svaret på frågan om hur man gör med kommentarer på sin blogg, svarar man på dom i sin egen blogg eller ska man svara på dom i den andras blogg? I ett inlägg som inte alls hör till det man svarar på... Jag vet att det finns två skolor, den som svarar i sin egen blogg och den som svarar i den andras blogg. Jag har bara inte blivit inskriven i någon av skolorna.
4. Låten Secret med The Pierces. Jag hittar den inte på nedladdningssidor, och jag tänkte till och med att jag kunde köpa den på internet, men då var jag tvungen att bo i USA. Herregud.

Men jag prioriterar ett löpband först och främst. Vem har råd att ge mig ett sådant? Emil såklart...

Tomheten

ÅÅÅHHH! Jag är så frustrerad! Jag har inga planer med mitt liv, jag försöker intala mig att jag har det. Jag känner mig stressad för att alla andra har planer och ett liv. Själv sitter jag i mitt gamla rum, har flyttat tillbaka till mina föräldrar och jag har inget jobb och alldeles för mycket studielån. Jag vill fan inte ens ha jobben jag har sökt. Jag söker bara för att göra andra glada. En del kan jag nog tänka mig, men de flesta bävar jag för, tänk om de vill att jag ska jobba för dom?! Jag sitter fast. Jag börjar känna mig gammal, och hopplös. Framtidslös. Samtidigt vill jag inte bara gå hemma, jag vill göra något. Men jag vet inte vad... varför kunde jag inte få ett lättare liv? Och vad kommer mamma säga nu? "Åhnej ännu ett negativt inlägg, jag sa ju... Jenny..." Problemet är väl att jag jämför mig med så många andra... Såna som har en plan för sitt liv. Såna som är glada och trivs. Och jag känner mig så utanför...

Häromdagen så kände jag att jag kanske borde flytta, byta land helt och hållet. Göra slut med allt här hemma och få en nystart. Jag funderade på Asien eller Australien.

För kanske 1½ år sedan träffade jag av en slump en kille i Umeå, han visade sig vara en släkting på långt håll. Hur som helst, han har ett band och ett textstycke i en låt är så träffande.

"fastän jag skrattar, och utåt sett är stark

så vet vi båda, baby, att det är lögn och jag har tappat mark"

Imorgon ska jag i alla fall och handla med min mormor. Hon fyller 80 år nästa vecka, och det är kalas till helgen. Jag och mormor börjar få en nära och fin relation. Vi åker och handlar en gång i veckan, och igår var vi på Lindex och bytte jeansen hon köpt till en mindre storlek.

Tomheten - Tant Strul