Where is my love?

Jag känner mig passé. Det känns som om jag aldrig kommer få uppleva kärlek igen. Jaja, jag vet att jag bara är 24, men det är så det känns. Idag läste jag Kontaktsidan i NSD, en kvinna sökte kontakt med någon, född 1925, aldrig gift, inga barn. Jag tänkte att även om folk säger "klart du inte kommer bli ensam", så kan man bli det. Hon fick säkert också höra flera gånger att det är klart att hon inte kommer vara ensam resten av livet, klart hon kommer träffa någon. Men sånt där händer, försök inte vara så jävla optimistiska, det är klart att det finns folk som blir ensamma.

Jag tänkte att jag kanske aldrig mer får känna vissa saker. Som den där natten när jag hälsade på mitt ex, och han hade jobbat på kvällen. Jag vaknade till när han kom hem och han tog av sig sina jobbkläder, och jag tänkte att han är det vackraste jag sett. Jag tänkte att jag aldrig ska glömma det ögonblicket.

Eller när jag var hos min vän-flört-whatever och han skulle till jobbet på morgonen. Innan han gick kom han till sängen och pussade mig hejdå. Sedan kunde jag somna om med ett leende på läpparna.

Eller handlar min romantik om att jag ska vara sömnig vid tillfället? Mina drömmar kanske är rosa-aktiga och det smittar av sig när jag vaknar till och jag ser världen och de två männen i rosa skimmer. Det är i alla fall två av de finaste ögonblicken jag kommer ihåg.

Jag saknar min terapeut Ulf. Jag hade behövt prata med honom om mitt förbaskade bekräftelsebehov, få lugnande ord om att jag överreagerar på det här med kärlek för att jag inte kan få bekräftelse just nu. Att min liv inte alls är slut, och att jag behöver ge bekräftelse till mig själv. Jag vet ju vad allt handlar om, men det är svårt att få teorin att bli praktik. Istället blir jag negativ. Eller så är jag bara fånig...

Where is my love? - Cat Power