Han snurrar i mitt huvud

På något sätt tycker jag att det är tråkigt att lukten av honom börjar försvinna från min kudde. Jag tyckte det var tråkigt att jag inte orkade gå ut i helgen, gå på samma fest som honom. Men jag var förkyld och hängig, förkyld blev jag av honom. Det är lite ironiskt ändå, hans förkylningsbaciller gjorde att jag inte kunde träffa honom. Äsch, jag kanske inte tycker något egentligen. Jag kanske bara tycker om närheten som jag fick av honom, jag har kanske återfallit i mitt bekräftelseberoende.

Min vän C i Sthlm var uppe i Kiruna under helgen, och ville ha med mig ut. Hon frestade med att han skulle vara på festen. Jag sa att jag inte orkade, men hon kunde ju hälsa honom från mig. Men jag vet inte, hon har inte sagt något mer om det så det kanske inte är så intressant.

Men just nu snurrar han i mitt huvud. Jag ser hans leende framför mig, jag försöker lukta på kudden och förhoppningsvis känna något, och jag hoppas att jag träffar honom snart igen.