Working lady

Igår fick jag svaret som jag undrat över ett rätt bra tag, jag kom in på trafiklärarutbildningen i Vännäs. Jag blev glad, delvis, jag vet inte om jag är redo att flytta tillbaka dit. Jag funderar fortfarande vad som är rätt för mig. Jag funderar på om det är rätt att stanna kvar här i stan, för nu har jag ju börjat jobba. Idag när jag kom ner till Infomine så blev jag så nöjd av att känna doften, och jag var så nöjd när jag fick åka ner underjord. Som Malin sa, jag kanske är en gruvis längst in? Jag är i alla fall ingen Konsum-tant, påstår min chef, hon sa idag "de är alltid så griniga på Konsum, och du är så glad så du passar inte in där". Hah!

Men jag har alltid haft beslutsångest. Jag kan aldrig bestämma mig, och när jag väl gör det så grubblar jag över det andra och funderar på hur det kunde vara. Det kanske är därför jag alltid har kvar mina kärleksspöken. Jag läste en artikel i Cosmopolitan (ett relativt nytt nummer faktiskt, och inget halvårsgammalt nummer som man brukar få på Universitetet), den handlade om att man måste överge sitt kärleksspöke för det hindrar en att gå framåt, för man sitter fast med bilden av någon perfekt. Grubblandet gör att man bara hittar fel på sig själv och fel man gjort. Klart! Men jag har inte ett kärleksspöke, jag har flera. Löjligt nog. Jag kanske har tre-fyra stycken som fortfarande ses som de perfekta männen, som jag gärna hade tagit tillbaka om jag fått chansen. Jag brukar bygga upp bilden av den perfekta killen efter jag fått ett bakslag, nobben, blivit sårad. Det är ju dom som är så perfekta, ouppnåeliga och jag... jag hittar bara fel på mig själv.

Ah fuck it... jag orkar inte. Jag ska komma över det här. Det kanske hjälper när jag jobbar, och när jag kommer ut och springer med Emil. Vi brukar ta en väg som blir 6 km tur och retur, än så länge är det mycket gå-spring-gå-gå-gå-spring-gå-spring-gå. Men när jag blir lite mer tränad så ska det blir mest spring och så lite gå som möjligt.

Det är förresten min 2-årsdag nu på torsdag, den 29e, två år sedan min operation. Egentligen ska vi fika då, men mina föräldrar kommer nog vara i stugan och jag kommer jobba innan jag ska iväg på kick-off med jobbet, bowling och middag. Det kanske är ett bra firande det med...

En obekväm sanning, eller ett obekvämt samtal

Det här rätt konstiga samtal ägde rum kring köksbordet i stugan i idylliska Tornedalen idag när jag åt frukost och drack mitt morgonkaffe.

Jag: Hur vanligt är det att man föder barn utan att man vetat om att man är gravid?
Mamma: Det är nog inte så vanligt. Vad då, tror du att du är gravid?
Jag: Nej, alltså...
Mamma innan jag hinner säga mer: Du kan ju köpa ett grav-test.
Jag: Nä men...
Mamma innan jag hinner säga mer: Fast jag tror att det är din medicin som är anledningen.
Jag: Jo, jag hoppas det, annars är det hur som helst för sent... (jag fnissar lite)
Mamma: Jaha, vem var den sista du var "tillsammans" med?
Jag: Nämenmamma!

Jag avslutade samtalet genom att kolla ut genom fönstret. Sen pratade vi inget mer om det. Det kändes lite... awkward... alltså rätt konstigt.

Det är min största skräck som jag kan utsättas för. Jag är livrädd för hajar, men jag ser till att inte vara i närheten av hajar. Däremot, tänk att vara gravid utan att veta om det! Man har ju läst om tjejer som fött barn utan att veta om att de var gravida.

-------------------------------------------------

Hur som helst var min helg i stugan väldigt skönt. Jag gick runt byn två gånger, jag bastade och så grillade vi. Dessutom är det rätt mysigt att vara i Junis, när man handlar på ICA så säger man hej till dom som också är i affären, eller som igår då vi fick efterrättstips av Maria, glass med varma bär och riven vit choklad. Eller idag när jag och pappa gick runt byn, och så ropar kyrkvaktmästaren Östen "god morgon" från trappan till Församlingshemmet. Det är fint, det är skönt och välkomnande att vara i Junis.

Oh no!

Imorgon måste jag ringa till Neurocentrum på Universitetssjukhuset i Umeå. Jag måste ringa och höra hur det blir med återbesök, för det har gått två år snart. Två år sedan operationen, och jag måste ringa och fråga om jag ska göra en ny röntgen för att se om min lilla tumörbit har börjat växa. Jag vill inte ringa, jag har ingen lust att återuppleva allt det där. Kan någon klandra mig för det? Jag är livrädd för att jag måste göra en ny operation i hjärnan. Jag är livrädd för att min tumör har börjat växa igen. LIVRÄDD! Jag vill inte ringa. Faktum är att jag hellre lever i ovisshet och kanske dör knall och fall, än att gå igenom allt igen. Även om jag ibland säger att det inte hade spelat någon roll förra gången, om jag hade dött på operationsbordet eller inte...

I had a king

Min gamla lapp skickade ett kedjebrev till mig ikväll, jag hatar kedjebrev! Det här handlade om att man ska fylla i sin födelsedag i en lista och skicka vidare den, så att hela året blir fyllt. Jag struntade i det, precis som jag struntar i alla kedjebrev. Kort därpå fick jag ett mail från Facebook där det visade sig att samma gamla lapp har addat mig som favourite match. Hey!

Ja okej, vi var rätt lika, vi hade jättemycket att prata om, vi hade samma favoritfilmer, vi låg i hans säng i flera timmar en ljus sommarnatt och pratade om allt möjligt, allt verkligen, och vi låtsades vara "Hajpojken". Senare fick jag en renkalv döpt efter mig, världens sötaste renkalv! Och allt var ju perfekt då. Men det var då, man måste gå vidare... även om allt var så bra och om inget sedan hände... även om jag fick mms på hans guddotter.

Well well, jag kanske är fast i det gamla... och ältar för länge. Idag var det förresten en gammal fling som bad om ursäkt för hans beteende tidigare, han hade haft dåligt samvete för han inte tyckte att han behandlat mig bra. Jag hade inga hard feelings om det, jag sa det, men på något sätt känns det väl rätt bra att han bad om ursäkt för något han själv tyckte var fel.

Ibland har man en kung, hur länge vi får ha honom i våra liv är oklart. Om det är för en ljus sommarnatt eller om det är över en sommar, det vet man aldrig. Någon gång kanske man kan få tillbaka honom, just samma kung som fanns där den där natten... tiden får utvisa vad som händer.

I had a king - Joni Mitchell

The black dog

Det har varit bra i några dagar nu, men sakta men säkert kommer den svarta hunden tillbaka. Den svarta hunden kanske ni undrar över? Winston Churchill kallade sin återkommande depression för "the black dog", vilket är smart. Jag började känna mig bra igen, och jag kunde faktiskt säga att det var bra när någon frågade! Till och med Emma märkte det i mitt blogginlägg härom veckan, och hon kommenterade det med filmrepliken "jag ser ljuset, Jonathan, jag ser ljuset" som Skorpan säger i Bröderna Lejonhjärta. Tack Emma!

Men nu är det på nedgång, jag ifrågasätter min framtid... jag känner mig lite hopplös. Jag vet inte om jag vill bli trafiklärare längre. Kommer jag ens passa som det? Jag vill bara ha en vink om vad jag borde syssla med i framtiden.

Idag träffade jag en gammal flört på COOP. Jag fick hälsa på hans nuvarande flickvän. Jag tänkte lite på hur det hade varit om vi hade blivit ihop. Jag är motsvarigheten till äldreomsorgens mellanboenden faktiskt. Jag har kommit på det. På samma sätt som mellanboendet är till för de gamla att tillbringa tiden på mellan sjukhus/hem och sitt kommande äldreboende, så är jag en slags språngbräda från singellivet till förhållanden för de flesta jag träffar. De flesta män jag träffar, nä, de flesta killar jag träffar, jag träffar inte män, de jag träffar är pojkaktiga och lite... omogna? Jag har lätt för att få känslor för någon, jag har väldigt lätt att bli förälskad och inbilla mig att det är något, därför blir jag faktiskt ledsen och sårad när det blir såhär. Det har inte bara hänt en gång, eller två gånger, jag kan nog räkna upp... hm 7 stycken fall där det blivit sådär. Det blir som om jag tränar dom inför ett förhållande! Och just precis när jag tror att det börjar bli allvar så blir det inte det... och inte så långt därefter så har de träffat någon annan som de blir ihop med, även fast de har svårt att binda sig, eller inte är redo för förhållanden.

Jag är ett jävla mellanboende! En språngbräda inför livet i ett förhållande! Jag är som assistenten som får göra skitjobbet medan forskaren tar åt sig äran för resultatet. Jag planterar frukten men får inte skörda.

Så okej, om det är någon som vill träffa någon inom en snar framtid, se till att jag blir engagerad i dig! Att jag börjar få lite känslor, att jag börjar tro på det vi har... det som du snart har med någon annan. Är det inte konstigt att jag tycker att livet är jobbigt? Okej, jag tog bara upp kärlekens missvisande värld just nu... men det är en stor del i dagens samhälle.

Nu ska jag lägga mig i sängen, och lyssna på Steve von Till. Världsbäst!

The black dog - Kristofer Åström & The Hidden Truck

Bloggens första daxis

Jag hittade ett gammalt brev från Malin, så jag smsade henne om det. Hon hade skrivit en daxis i brevet, och nu undrade hon om jag inte kunde skriva en i min blogg, så skulle hon skriva en i sin blogg. Sagt och gjort!

Daxis den 7/5-08 kl 20.49

DAGENS HUMÖR: Ganska bra faktiskt, men jag har fruktansvärt ont i ryggen och nacken vilket för att mitt humör blir lidande.
DAGENS KLÄDSEL: Efter mitt bad blev det lila-svart linne från H&M, svart kofta från JC och svarta velourbyxor från H&M.
DAGENS HÅR: Tråkigt tråkigt tråkigt, jag är less på mitt hår.
DAGENS HÄNDELSE: Fika med Emil på Safari.
DAGENS TELEFONSAMTAL: Jag tog äntligen tag i kragen och ringde till Red Dragon Tattoo för att boka om min tid. Så jag fick en ny tid i augusti.
DAGENS LÅT: Markus Krunegård - Jag är en vampyr
DAGENS BORDE: Ringa och fixa läkar- och tandläkartid, ringa IF Metall.
DAGENS PLANER: Ha tv-kväll kort och gott.
DAGENS SAKNAD: Allt för mycket... kanske...
DAGENS ROLIGASTE: Mammas dagbarn Liam skulle tvätta munnen, men kom ut från badrummet och hade råkat tvätta ögonen och näsan också.
DAGENS KÖP: Ett par leggings på Lindex.
DAGENS GODIS: Choklad- och färskostmuffins på Safari, och ONE Cheesecake Brownie-glass från Ben & Jerry.

Mina dagar just nu

Jag har varit lite passiv när det gäller min blogg på den sista tiden. Jag vet inte riktigt varför, om det är så att jag inte haft tid eller om jag inte har haft något speciellt att skriva om. Men jag är på gång, jag har flera inlägg planerade i huvudet så jag ger mig inte så lätt...

Jag har helt gjort slut med Umeå nu. Jag har hämtat mina sista saker, lägenheten är urstädad och nycklarna inlämnade. Det känns skönt, men samtidigt rätt jobbigt. Alltså jag längtar inte tillbaka direkt, jag längtar efter vissa saker som mina kompisar och jag längtar bort från en slags ensamhet och utanförskap som jag känner här i Kiruna just nu. För på något sätt tror jag att jag kommer glida längre ifrån mina vänner, det är svårt att sköta om en relation över Internet. Men här i veckan så hörde Cecilia av sig, gud så jag saknar henne. Jag fick ett meddelande i röstbrevlådan att hon ville berätta en sak till mig, så vi träffades sedan på MSN och jag fick veta världens grej! Jag kände mig så glad att hon ringde personligen för att berätta, även om vi pratade om det på MSN senare.

Och som en del vet, så är det helt över med lappkillen. Det var jobbigt att inse det, och de första dagarna var jag ledsen. Men jag försöker komma över det... Och varje dag känns lättare.

Jag har dessutom fått jobb. Mitt gamla jobb i LKAB, den 26e maj kl 08.00 ska jag infinna mig i receptionen på kontoret. Min gamla chef Gunn ringde och frågade om jag ville ha jobbet, även om jag var lite skeptisk först så börjar jag se fram emot det. Jag kommer visserligen jobba mycket, och vara ledig lite men jag kommer tjäna pengar!

Hur som helst, mina dagar just nu ackompanjeras bäst av 60-tals musik. Jag har inte lyssnat på det på ett bra tag, men nu har jag blivit påmind. Just nu är det mest The Animals, Kinks och Herman´s Hermits. Det är fantastiskt, jag älskar musiken! Den är lättlyssnad, bra texter och okej, jag är småkär i Peter Noone (sångaren i Herman´s Hermits) och Eric Burdon (sångaren i The Animals). Alltså 60-tals versionerna av dom, jag har bildgooglat dom idag och de är gamla gubbar. Varför fick jag inte vara ung på 60-talet? Jag hade absolut varit groupie då!