onsdag 30 juli 2008

People are strange - The Doors

Om jag någon gång får barn, så ska jag lära dom att inte engagera sig så mycket, att inte ha för stora förväntningar. Speciellt inte på andra människor. Människor är ett konstigt släkte och för det mesta blir man bara sårad, eller arg. Just nu är jag ganska less faktiskt, är det inte problem med arbetskamrater så är det något med "det andra könet". Jag vill inte ha ont i hjärtat.

torsdag 10 juli 2008

Dagens...

Daxis den 10/7 kl 21.någonting

DAGENS HUMÖR: Tyvärr är jag lite off, lite dämpad och inte alls så sugen...
DAGENS KLÄDSEL: Först mina arbetskläder (skjorta, scarf, byxor och jacka), och sedan blev det mina nya kortare jeans, grå t-shirt och svart kofta.
DAGENS HÅR: Långt och någon lock på sidan för det är lite fuktigt ute.
DAGENS SMINK: Solpuder och mascara.
DAGENS VÄDER: Mulet men lite blått.
DAGENS HÄNDELSE: Jobb typ... med en massa skvaller som hann spridas när jag var ledig, vilket gjorde att två arbetskamrater retades med mig. På skoj. Hur som helst var det ändå roligt.
DAGENS LÅT: Smala Sussie - Newfound lover
DAGENS VILL HA: Lammkött? Haha.
DAGENS SAKNAD: Jag saknar bra svar på ett beslut jag måste fatta.
DAGENS ROLIGASTE: Jag grattade min kusin Sanna på 21-årsdagen och samtidigt sa jag en smaskig grej till henne, och hennes svar på det var så jäkla roligt att jag skrattade länge. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.
DAGENS FAVORIT: Mina jobbarkompisar.
DAGENS KÖP: Fika till mig och Jean när vi väntade på att stämpla ut.
DAGENS GODIS: Fikat jag delade med Jean.
DAGENS ORD: Svett. Hahahaha. Ett kanske lite intern grej, hänger ihop med det min kusin Sanna sa. I och med att jag jobbar med hennes kompis så blev det en hel del prat om det.

söndag 6 juli 2008

Ta en för laget

Festivalen är förbi, och även en till helg försvann bara sådär. Tiden går så fort när man jobbar, jag hinner inte med något alls förutom att jobba. Som tur var, så var jag ledig under festivalhelgen. Det var faktiskt roligt, eller fredagen var hur bra som helst medan jag var trött och seg på lördagen. Jag orkar inte längre som jag gjorde för några år sedan, jag tror jag börjar bli gammal.

Och vad hände då? Träffade jag de där männen? Ingen av mina lappkillar såg jag, ingen alls! Det var lite snopet, jag hade velat se dom i alla fall. Spionera lite från sidan om. Men den där killen som jag var på dejt med, han råkade jag springa på. Vi gav varandra en kram, vi pratade lite, han frågade en del, saker som har hänt efter vi sågs sist. När vi skildes åt fick jag en puss på munnen, och några dagar efteråt fick jag ett mail på facebook av honom. Men jag är rätt oberörd, jag har kommit över det, han var ingen gentleman och han var faktiskt inte så snygg som tidigare.

Min åldersnoja har framträdit mer under den här helgen. Den här helgen som jag dessutom jobbade, men hade tid att gå på fest också. Egentligen var jag inte sugen, jag hade ingen lust men jag fick mina egna ord i ansiktet "ta en för laget", som jag brukar säga till Tina och Cecilia när vi jobbar. Jag hade ju också tjatat ett tag på att vi borde gå ut, så det var bara att klä på sig efter jobbet. Vi var på en inflyttningsfest hos två tjejer, och typ alla på festen är omkring 20. Värst var det när jag pratade med en tjej och hon visar sig vara född 1990! 90-talet alltså! Men det var roligt på festen, jag träffade flera bekanta och det fanns en del söta små pojkar (= ögongodis). Vi avslutade med att dra till Mommas, och deras klientel är äldre. Så jag hamnade mellan två världar, mellan de som var född i slutet av 80-talet och de som är 40+. Men jag hade trevligt, jag hade mycket trevligt även om jag inte sov mycket under natten. Jag tror jag hann med 2 timmar allt som allt... så min jobbdag var rätt lång, jag var aptrött och dessutom lite bakis. Tina och Jean retade mig, med all rätt. Jag får skylla mig själv, så länge jag kan komma med skvaller.

måndag 23 juni 2008

Memories can´t replace a life

Jag är oerhört kluven, halva hjärtat, halva min kropp, halva mig vill annat. Till helgen är det festival här i Kiruna. Klart jag ska gå, jag ser fram emot det. Delvis. Halva mig vill inte gå, för jag är rädd för folk jag kommer se, folk jag kommer träffa. Jag vill inte träffa lappkillen, jag är så rädd för att se honom med hans "nya" tjej. Hans enda tjej. Jag blev ju aldrig den där tjejen. Jag var halvvägs, jag kanske stupade på mållinjen, jag var kanske vätskekontrollen men inget mer. Jag vill inte heller träffa den där killen jag var på dejt med i Umeå i vintras, den där dejten där allt var perfekt men ändå hörde han aldrig av sig. Jag vill inte träffa honom, för att jag känner mig en som förlorare. Jag känner mig inte tillräckligt bra. Och jag vill inte träffa min gamla lapp, för att han är fortfarande... min gamla lapp. För han är fortfarande den jag har så mycket gemensamt med. Och jag vill inte träffa honom, för att jag vet att jag inte är den perfekta för honom.

Om jag träffar dom här, så kommer jag bara bli påmind om det, att jag inte är den perfekta. Det här är inte rätt tidpunkt för att visa mig igen, att visa mig som den sårade personen jag är. För jag är inte mig själv just nu, jag är inte den Jenny som jag vill vara. Jag känner inte igen mig själv.

Det kommer nog bli en trevlig festival ändå. Jag ska inte tänka tillbaka på festivalen förra året som var perfekt, nej, för då kan inte årets festival bli så bra. Jag ska inte tänka tillbaka på att jag hade världens bästa kväll förra året på festivallördagen, med fantastiska vänner och min gamla lapp.

Om man frågar mig just nu om hösten, så kommer jag inte börja i skolan i Vännäs. Jag fick en snilleblixt under midsommar efter att jag pratat med Björn, att jag kanske avvaktar och börjar till våren, och kanske i Sthlm eller Örebro. Emil kanske flyttar ner till Sthlm, och jag vill vara i närheten av honom, dessutom vill jag vara nära Björn. Jag tror att Björn tyckte det var bra när jag sa det till honom. Men jag velar varje dag om hur jag ska göra, och ibland önskar jag att någon kunde bestämma åt mig. För i så fall kan jag klaga hur mycket som helst om det blir fel.

Memories can´t replace a life - Summerdyingfast

torsdag 12 juni 2008

In my way

Jag är dum i huvudet. Jag har börjat förstå det nu. Varför kan jag inte reagera som en vanlig människa? Här går jag runt och vill träffa någon på riktigt, någon som inte är rädd för att binda sig. Men jag dras som en magnet till alla känslomässigt otillgängliga killar, blir förälskad och sedan ledsen och sårad. Och nu när jag träffar någon på riktigt, någon som vill ha något seriöst, någon som är tillgänglig, då får jag en mental blockering och blir livrädd. Det går bara inte då.

Jag fick blombud i tisdags, av den här som vill ha något seriöst. 10 stycken stora röda rosor. Jag har aldrig fått något liknande. Det var galet, men han försöker bevisa att han är en bra kille och att han tycker om mig. Min mamma tyckte det var som en roman, killen skickar rosor och så. Anja sa något om Sex & the City. Jag blev mållös, jag är fortfarande mållös. För jag är dum i huvudet. För jag blir livrädd... och... eh blockerad.

Istället för att tänka framåt och försöka häva min blockering, så tänker jag såklart på allt gammalt. Jag idealiserar en del, för de hamnar liksom på en piedestal, och jag är underlägsen. Jag har såna idiotiska tankar. Men hade det varit tvärtom, att de hade haft riktiga känslor för mig så hade jag också blivit rädd. Jag är dum i huvudet!

Idag pratade jag med Björn. Jag har hittat en bra tunnel till honom så han kan måla graffiti i den. Så nu krävs det bara att han kommer upp hit, på riktigt. Jag försöker verkligen övertala honom. Jag gav honom en komplimang idag också, att han är lång och stilig. Jag gillar långa män. Hoppas han kommer hit. Jag saknar honom.

In my way - Judge

torsdag 5 juni 2008

Förälskelse

Igår ringde min finfina vän Björn till mig. Han berättade bland annat att hans svar på Emil, hon heter Mia, hade sagt att han borde hälsa på mig! Och jag sa ju självklart, jag bjöd ju in honom här i helgen när vi pratade. Sa att han absolut borde komma hit i sommar. Nu hade Mia sagt samma sak, hoppas Björn överväger att komma en sväng. Jag sa att han är välkommen, han kontrade med att säga att jag alltid är välkommen till Linköping. Men jag var ju där förra sommaren och hälsade på!

Annars har jag jobbat i tre dagar nu, två av de dagarna har jag varit sjuk. Första dagen hade jag 39 graders feber men jag är stenhård, satt visserligen mest på bänken, drack te och hade frossa. Gick och la mig i sängen direkt när jag kom hem innan kl 17. Igår var jag uppe till kl 20, tjo! Och idag är jag på fötterna, jag har ingen feber men förbannat ont i halsen.

Jag och Cecilia tog nödutfarten upp idag, man ska repetera och ta den ibland så man kommer ihåg. Det innebär en del tjorv, först ska man ta sig från besöksgruvan på 540 meters nivå ner till 775 meter (där jobbar min pappa för övrigt), och sedan söka sig efter väg 43 och nödutfarten och sedan skumpa på den i en kvart kanske, det är ganska dålig väg. Men det är verkligen värt det, man kommer ut på baksidan av gruvan och när det är fint väder så ser man hela fjällvärlden! Är det riktigt fint väder ser man Kebnekaisemassivet som ligger ca 7 mil bort. Jag älskar sommaren i Kiruna, eller jag älskar fint väder i Kiruna när det är blå himmel i fjällen och man ser långt. Jag blir alltid alldeles stum inför naturen, jag får en känsla i hjärtat och magen som är konstigt att beskriva... Jag tror att jag helt enkelt är kär i naturen, och jag vill visa det till alla.

tisdag 27 maj 2008

Working lady

Igår fick jag svaret som jag undrat över ett rätt bra tag, jag kom in på trafiklärarutbildningen i Vännäs. Jag blev glad, delvis, jag vet inte om jag är redo att flytta tillbaka dit. Jag funderar fortfarande vad som är rätt för mig. Jag funderar på om det är rätt att stanna kvar här i stan, för nu har jag ju börjat jobba. Idag när jag kom ner till Infomine så blev jag så nöjd av att känna doften, och jag var så nöjd när jag fick åka ner underjord. Som Malin sa, jag kanske är en gruvis längst in? Jag är i alla fall ingen Konsum-tant, påstår min chef, hon sa idag "de är alltid så griniga på Konsum, och du är så glad så du passar inte in där". Hah!

Men jag har alltid haft beslutsångest. Jag kan aldrig bestämma mig, och när jag väl gör det så grubblar jag över det andra och funderar på hur det kunde vara. Det kanske är därför jag alltid har kvar mina kärleksspöken. Jag läste en artikel i Cosmopolitan (ett relativt nytt nummer faktiskt, och inget halvårsgammalt nummer som man brukar få på Universitetet), den handlade om att man måste överge sitt kärleksspöke för det hindrar en att gå framåt, för man sitter fast med bilden av någon perfekt. Grubblandet gör att man bara hittar fel på sig själv och fel man gjort. Klart! Men jag har inte ett kärleksspöke, jag har flera. Löjligt nog. Jag kanske har tre-fyra stycken som fortfarande ses som de perfekta männen, som jag gärna hade tagit tillbaka om jag fått chansen. Jag brukar bygga upp bilden av den perfekta killen efter jag fått ett bakslag, nobben, blivit sårad. Det är ju dom som är så perfekta, ouppnåeliga och jag... jag hittar bara fel på mig själv.

Ah fuck it... jag orkar inte. Jag ska komma över det här. Det kanske hjälper när jag jobbar, och när jag kommer ut och springer med Emil. Vi brukar ta en väg som blir 6 km tur och retur, än så länge är det mycket gå-spring-gå-gå-gå-spring-gå-spring-gå. Men när jag blir lite mer tränad så ska det blir mest spring och så lite gå som möjligt.

Det är förresten min 2-årsdag nu på torsdag, den 29e, två år sedan min operation. Egentligen ska vi fika då, men mina föräldrar kommer nog vara i stugan och jag kommer jobba innan jag ska iväg på kick-off med jobbet, bowling och middag. Det kanske är ett bra firande det med...