The return of hardcore Jesus

Jag var på födelsedagsfika hos min kusin Jacob ikväll. Han fyllde 17 igår, med tanke på att jag kommer ihåg det som igår att han var liten och kallade sig själv för Datta, så betyder det att jag är gammal? Jag fick faktiskt 20-års ångest när han blev tonåring. Det var enda gång jag kände mig äldre... faktiskt. Och kollar man på bilden på honom här ovan, så börjar han bli en man. Han har fått de maskulina dragen, och han har en annan röst, som jag fortfarande tycker är lite annorlunda. Det kanske är för att jag inte träffar honom så pass ofta.

Hur som helst, så hade Elias något papper från skolan. Man skulle stirra på fyra prickar i ett mönster i cirka 30 sekunder, och därefter blunda. Då skulle något uppenbara sig. Och det var Jesus som kom fram. Hah! Halleluja! Och för en stund så kände jag "fan jag borde bli kristen", haha, just det. Jag svor redan direkt. Men jag har tänkt på det, att kristna har någon slags trygghet i vardagen. Just den tryggheten jag saknar, antar jag.

Jag börjar komma i ordning nu... Jag börjar återfå energi och se lite framåt. Det är inte hopplöst svart längre, även om jag kanske inte har världens lust att åka till Umeå. Men jag måste, antingen på söndag eller måndag, för jag ska tydligen på kurs på jobbet i början av nästa vecka. Men jag vet inte, romansen mellan mig och Umeå har kanske avtagit och jag har börjat leta andra nya förälskelser. Och när det gäller Kiruna, så gammal kärlek rostar aldrig. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra, eller vart jag ska bo. I lördags var det någon som frågade mig, men jag kunde inte svara. Jag vet att denna någon snart ska återvända till Kiruna. Men jag vet inte vad jag vill... varken med det eller med flytt, eller skola eller framtiden överhuvudtaget. Varför kan ingen bestämma åt mig? Eller jag kanske borde gå till ett medium för att få svar på vad jag kommer att bli lycklig av?

The return of hardcore Jesus - D.S.-13