Tomheten

ÅÅÅHHH! Jag är så frustrerad! Jag har inga planer med mitt liv, jag försöker intala mig att jag har det. Jag känner mig stressad för att alla andra har planer och ett liv. Själv sitter jag i mitt gamla rum, har flyttat tillbaka till mina föräldrar och jag har inget jobb och alldeles för mycket studielån. Jag vill fan inte ens ha jobben jag har sökt. Jag söker bara för att göra andra glada. En del kan jag nog tänka mig, men de flesta bävar jag för, tänk om de vill att jag ska jobba för dom?! Jag sitter fast. Jag börjar känna mig gammal, och hopplös. Framtidslös. Samtidigt vill jag inte bara gå hemma, jag vill göra något. Men jag vet inte vad... varför kunde jag inte få ett lättare liv? Och vad kommer mamma säga nu? "Åhnej ännu ett negativt inlägg, jag sa ju... Jenny..." Problemet är väl att jag jämför mig med så många andra... Såna som har en plan för sitt liv. Såna som är glada och trivs. Och jag känner mig så utanför...

Häromdagen så kände jag att jag kanske borde flytta, byta land helt och hållet. Göra slut med allt här hemma och få en nystart. Jag funderade på Asien eller Australien.

För kanske 1½ år sedan träffade jag av en slump en kille i Umeå, han visade sig vara en släkting på långt håll. Hur som helst, han har ett band och ett textstycke i en låt är så träffande.

"fastän jag skrattar, och utåt sett är stark

så vet vi båda, baby, att det är lögn och jag har tappat mark"

Imorgon ska jag i alla fall och handla med min mormor. Hon fyller 80 år nästa vecka, och det är kalas till helgen. Jag och mormor börjar få en nära och fin relation. Vi åker och handlar en gång i veckan, och igår var vi på Lindex och bytte jeansen hon köpt till en mindre storlek.

Tomheten - Tant Strul