En obekväm sanning, eller ett obekvämt samtal

Det här rätt konstiga samtal ägde rum kring köksbordet i stugan i idylliska Tornedalen idag när jag åt frukost och drack mitt morgonkaffe.

Jag: Hur vanligt är det att man föder barn utan att man vetat om att man är gravid?
Mamma: Det är nog inte så vanligt. Vad då, tror du att du är gravid?
Jag: Nej, alltså...
Mamma innan jag hinner säga mer: Du kan ju köpa ett grav-test.
Jag: Nä men...
Mamma innan jag hinner säga mer: Fast jag tror att det är din medicin som är anledningen.
Jag: Jo, jag hoppas det, annars är det hur som helst för sent... (jag fnissar lite)
Mamma: Jaha, vem var den sista du var "tillsammans" med?
Jag: Nämenmamma!

Jag avslutade samtalet genom att kolla ut genom fönstret. Sen pratade vi inget mer om det. Det kändes lite... awkward... alltså rätt konstigt.

Det är min största skräck som jag kan utsättas för. Jag är livrädd för hajar, men jag ser till att inte vara i närheten av hajar. Däremot, tänk att vara gravid utan att veta om det! Man har ju läst om tjejer som fött barn utan att veta om att de var gravida.

-------------------------------------------------

Hur som helst var min helg i stugan väldigt skönt. Jag gick runt byn två gånger, jag bastade och så grillade vi. Dessutom är det rätt mysigt att vara i Junis, när man handlar på ICA så säger man hej till dom som också är i affären, eller som igår då vi fick efterrättstips av Maria, glass med varma bär och riven vit choklad. Eller idag när jag och pappa gick runt byn, och så ropar kyrkvaktmästaren Östen "god morgon" från trappan till Församlingshemmet. Det är fint, det är skönt och välkomnande att vara i Junis.