måndag 23 juni 2008

Memories can´t replace a life

Jag är oerhört kluven, halva hjärtat, halva min kropp, halva mig vill annat. Till helgen är det festival här i Kiruna. Klart jag ska gå, jag ser fram emot det. Delvis. Halva mig vill inte gå, för jag är rädd för folk jag kommer se, folk jag kommer träffa. Jag vill inte träffa lappkillen, jag är så rädd för att se honom med hans "nya" tjej. Hans enda tjej. Jag blev ju aldrig den där tjejen. Jag var halvvägs, jag kanske stupade på mållinjen, jag var kanske vätskekontrollen men inget mer. Jag vill inte heller träffa den där killen jag var på dejt med i Umeå i vintras, den där dejten där allt var perfekt men ändå hörde han aldrig av sig. Jag vill inte träffa honom, för att jag känner mig en som förlorare. Jag känner mig inte tillräckligt bra. Och jag vill inte träffa min gamla lapp, för att han är fortfarande... min gamla lapp. För han är fortfarande den jag har så mycket gemensamt med. Och jag vill inte träffa honom, för att jag vet att jag inte är den perfekta för honom.

Om jag träffar dom här, så kommer jag bara bli påmind om det, att jag inte är den perfekta. Det här är inte rätt tidpunkt för att visa mig igen, att visa mig som den sårade personen jag är. För jag är inte mig själv just nu, jag är inte den Jenny som jag vill vara. Jag känner inte igen mig själv.

Det kommer nog bli en trevlig festival ändå. Jag ska inte tänka tillbaka på festivalen förra året som var perfekt, nej, för då kan inte årets festival bli så bra. Jag ska inte tänka tillbaka på att jag hade världens bästa kväll förra året på festivallördagen, med fantastiska vänner och min gamla lapp.

Om man frågar mig just nu om hösten, så kommer jag inte börja i skolan i Vännäs. Jag fick en snilleblixt under midsommar efter att jag pratat med Björn, att jag kanske avvaktar och börjar till våren, och kanske i Sthlm eller Örebro. Emil kanske flyttar ner till Sthlm, och jag vill vara i närheten av honom, dessutom vill jag vara nära Björn. Jag tror att Björn tyckte det var bra när jag sa det till honom. Men jag velar varje dag om hur jag ska göra, och ibland önskar jag att någon kunde bestämma åt mig. För i så fall kan jag klaga hur mycket som helst om det blir fel.

Memories can´t replace a life - Summerdyingfast

torsdag 12 juni 2008

In my way

Jag är dum i huvudet. Jag har börjat förstå det nu. Varför kan jag inte reagera som en vanlig människa? Här går jag runt och vill träffa någon på riktigt, någon som inte är rädd för att binda sig. Men jag dras som en magnet till alla känslomässigt otillgängliga killar, blir förälskad och sedan ledsen och sårad. Och nu när jag träffar någon på riktigt, någon som vill ha något seriöst, någon som är tillgänglig, då får jag en mental blockering och blir livrädd. Det går bara inte då.

Jag fick blombud i tisdags, av den här som vill ha något seriöst. 10 stycken stora röda rosor. Jag har aldrig fått något liknande. Det var galet, men han försöker bevisa att han är en bra kille och att han tycker om mig. Min mamma tyckte det var som en roman, killen skickar rosor och så. Anja sa något om Sex & the City. Jag blev mållös, jag är fortfarande mållös. För jag är dum i huvudet. För jag blir livrädd... och... eh blockerad.

Istället för att tänka framåt och försöka häva min blockering, så tänker jag såklart på allt gammalt. Jag idealiserar en del, för de hamnar liksom på en piedestal, och jag är underlägsen. Jag har såna idiotiska tankar. Men hade det varit tvärtom, att de hade haft riktiga känslor för mig så hade jag också blivit rädd. Jag är dum i huvudet!

Idag pratade jag med Björn. Jag har hittat en bra tunnel till honom så han kan måla graffiti i den. Så nu krävs det bara att han kommer upp hit, på riktigt. Jag försöker verkligen övertala honom. Jag gav honom en komplimang idag också, att han är lång och stilig. Jag gillar långa män. Hoppas han kommer hit. Jag saknar honom.

In my way - Judge

torsdag 5 juni 2008

Förälskelse

Igår ringde min finfina vän Björn till mig. Han berättade bland annat att hans svar på Emil, hon heter Mia, hade sagt att han borde hälsa på mig! Och jag sa ju självklart, jag bjöd ju in honom här i helgen när vi pratade. Sa att han absolut borde komma hit i sommar. Nu hade Mia sagt samma sak, hoppas Björn överväger att komma en sväng. Jag sa att han är välkommen, han kontrade med att säga att jag alltid är välkommen till Linköping. Men jag var ju där förra sommaren och hälsade på!

Annars har jag jobbat i tre dagar nu, två av de dagarna har jag varit sjuk. Första dagen hade jag 39 graders feber men jag är stenhård, satt visserligen mest på bänken, drack te och hade frossa. Gick och la mig i sängen direkt när jag kom hem innan kl 17. Igår var jag uppe till kl 20, tjo! Och idag är jag på fötterna, jag har ingen feber men förbannat ont i halsen.

Jag och Cecilia tog nödutfarten upp idag, man ska repetera och ta den ibland så man kommer ihåg. Det innebär en del tjorv, först ska man ta sig från besöksgruvan på 540 meters nivå ner till 775 meter (där jobbar min pappa för övrigt), och sedan söka sig efter väg 43 och nödutfarten och sedan skumpa på den i en kvart kanske, det är ganska dålig väg. Men det är verkligen värt det, man kommer ut på baksidan av gruvan och när det är fint väder så ser man hela fjällvärlden! Är det riktigt fint väder ser man Kebnekaisemassivet som ligger ca 7 mil bort. Jag älskar sommaren i Kiruna, eller jag älskar fint väder i Kiruna när det är blå himmel i fjällen och man ser långt. Jag blir alltid alldeles stum inför naturen, jag får en känsla i hjärtat och magen som är konstigt att beskriva... Jag tror att jag helt enkelt är kär i naturen, och jag vill visa det till alla.

tisdag 27 maj 2008

Working lady

Igår fick jag svaret som jag undrat över ett rätt bra tag, jag kom in på trafiklärarutbildningen i Vännäs. Jag blev glad, delvis, jag vet inte om jag är redo att flytta tillbaka dit. Jag funderar fortfarande vad som är rätt för mig. Jag funderar på om det är rätt att stanna kvar här i stan, för nu har jag ju börjat jobba. Idag när jag kom ner till Infomine så blev jag så nöjd av att känna doften, och jag var så nöjd när jag fick åka ner underjord. Som Malin sa, jag kanske är en gruvis längst in? Jag är i alla fall ingen Konsum-tant, påstår min chef, hon sa idag "de är alltid så griniga på Konsum, och du är så glad så du passar inte in där". Hah!

Men jag har alltid haft beslutsångest. Jag kan aldrig bestämma mig, och när jag väl gör det så grubblar jag över det andra och funderar på hur det kunde vara. Det kanske är därför jag alltid har kvar mina kärleksspöken. Jag läste en artikel i Cosmopolitan (ett relativt nytt nummer faktiskt, och inget halvårsgammalt nummer som man brukar få på Universitetet), den handlade om att man måste överge sitt kärleksspöke för det hindrar en att gå framåt, för man sitter fast med bilden av någon perfekt. Grubblandet gör att man bara hittar fel på sig själv och fel man gjort. Klart! Men jag har inte ett kärleksspöke, jag har flera. Löjligt nog. Jag kanske har tre-fyra stycken som fortfarande ses som de perfekta männen, som jag gärna hade tagit tillbaka om jag fått chansen. Jag brukar bygga upp bilden av den perfekta killen efter jag fått ett bakslag, nobben, blivit sårad. Det är ju dom som är så perfekta, ouppnåeliga och jag... jag hittar bara fel på mig själv.

Ah fuck it... jag orkar inte. Jag ska komma över det här. Det kanske hjälper när jag jobbar, och när jag kommer ut och springer med Emil. Vi brukar ta en väg som blir 6 km tur och retur, än så länge är det mycket gå-spring-gå-gå-gå-spring-gå-spring-gå. Men när jag blir lite mer tränad så ska det blir mest spring och så lite gå som möjligt.

Det är förresten min 2-årsdag nu på torsdag, den 29e, två år sedan min operation. Egentligen ska vi fika då, men mina föräldrar kommer nog vara i stugan och jag kommer jobba innan jag ska iväg på kick-off med jobbet, bowling och middag. Det kanske är ett bra firande det med...

söndag 18 maj 2008

En obekväm sanning, eller ett obekvämt samtal

Det här rätt konstiga samtal ägde rum kring köksbordet i stugan i idylliska Tornedalen idag när jag åt frukost och drack mitt morgonkaffe.

Jag: Hur vanligt är det att man föder barn utan att man vetat om att man är gravid?
Mamma: Det är nog inte så vanligt. Vad då, tror du att du är gravid?
Jag: Nej, alltså...
Mamma innan jag hinner säga mer: Du kan ju köpa ett grav-test.
Jag: Nä men...
Mamma innan jag hinner säga mer: Fast jag tror att det är din medicin som är anledningen.
Jag: Jo, jag hoppas det, annars är det hur som helst för sent... (jag fnissar lite)
Mamma: Jaha, vem var den sista du var "tillsammans" med?
Jag: Nämenmamma!


Jag avslutade samtalet genom att kolla ut genom fönstret. Sen pratade vi inget mer om det. Det kändes lite... awkward... alltså rätt konstigt.

Det är min största skräck som jag kan utsättas för. Jag är livrädd för hajar, men jag ser till att inte vara i närheten av hajar. Däremot, tänk att vara gravid utan att veta om det! Man har ju läst om tjejer som fött barn utan att veta om att de var gravida.

-------------------------------------------------

Hur som helst var min helg i stugan väldigt skönt. Jag gick runt byn två gånger, jag bastade och så grillade vi. Dessutom är det rätt mysigt att vara i Junis, när man handlar på ICA så säger man hej till dom som också är i affären, eller som igår då vi fick efterrättstips av Maria, glass med varma bär och riven vit choklad. Eller idag när jag och pappa gick runt byn, och så ropar kyrkvaktmästaren Östen "god morgon" från trappan till Församlingshemmet. Det är fint, det är skönt och välkomnande att vara i Junis.

onsdag 14 maj 2008

Oh no!

Imorgon måste jag ringa till Neurocentrum på Universitetssjukhuset i Umeå. Jag måste ringa och höra hur det blir med återbesök, för det har gått två år snart. Två år sedan operationen, och jag måste ringa och fråga om jag ska göra en ny röntgen för att se om min lilla tumörbit har börjat växa. Jag vill inte ringa, jag har ingen lust att återuppleva allt det där. Kan någon klandra mig för det? Jag är livrädd för att jag måste göra en ny operation i hjärnan. Jag är livrädd för att min tumör har börjat växa igen. LIVRÄDD! Jag vill inte ringa. Faktum är att jag hellre lever i ovisshet och kanske dör knall och fall, än att gå igenom allt igen. Även om jag ibland säger att det inte hade spelat någon roll förra gången, om jag hade dött på operationsbordet eller inte...

måndag 12 maj 2008

I had a king

Min gamla lapp skickade ett kedjebrev till mig ikväll, jag hatar kedjebrev! Det här handlade om att man ska fylla i sin födelsedag i en lista och skicka vidare den, så att hela året blir fyllt. Jag struntade i det, precis som jag struntar i alla kedjebrev. Kort därpå fick jag ett mail från Facebook där det visade sig att samma gamla lapp har addat mig som favourite match. Hey!

Ja okej, vi var rätt lika, vi hade jättemycket att prata om, vi hade samma favoritfilmer, vi låg i hans säng i flera timmar en ljus sommarnatt och pratade om allt möjligt, allt verkligen, och vi låtsades vara "Hajpojken". Senare fick jag en renkalv döpt efter mig, världens sötaste renkalv! Och allt var ju perfekt då. Men det var då, man måste gå vidare... även om allt var så bra och om inget sedan hände... även om jag fick mms på hans guddotter.

Well well, jag kanske är fast i det gamla... och ältar för länge. Idag var det förresten en gammal fling som bad om ursäkt för hans beteende tidigare, han hade haft dåligt samvete för han inte tyckte att han behandlat mig bra. Jag hade inga hard feelings om det, jag sa det, men på något sätt känns det väl rätt bra att han bad om ursäkt för något han själv tyckte var fel.

Ibland har man en kung, hur länge vi får ha honom i våra liv är oklart. Om det är för en ljus sommarnatt eller om det är över en sommar, det vet man aldrig. Någon gång kanske man kan få tillbaka honom, just samma kung som fanns där den där natten... tiden får utvisa vad som händer.

I had a king - Joni Mitchell