Det snurrar i min skalle

Jag är irriterad. Jag är ledsen. Jag är besviken. Jag är arg. Jag känner mig nere. Jag väntar. Jag hatar att vänta. Jag vill något mer. Jag känner något inom mig. Jag vill att något ska hända. Jag vill att någon ska höra av sig. Jag vill ha mer. Jag känner mig osäker. Jag vill inte känna så.

Jag har bott hos Emil de senaste dagarna. Eller jag har sovit hos honom två nätter. Jag är glad att jag inte är ihop med någon, så jag hade behövt förklara det, att jag sover hos mitt ex. Att han är den jag känner mig trygg med. Han som räddade mig i torsdags. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom.

Vi såg på Frufritt idag, ni vet den samiska serien om män i Övre Soppero. Jag tänkte på någon, fan, att han inte hör av sig. Och jag kan säga att jag funderar väldigt mycket över mitt liv, men jag kommer ingen vart. Jag sitter fast i en återvändsgränd, och jag vet inte vilken väg jag ska ta ut. Är det kanske vägen där jag slutar med allt här i Umeå och drar mig till något annat ställe? Den känns lockande. Jag vet bara inte var det andra skulle vara, är det kanske ett tryggt ställe som Kiruna i början?

Det kommer snurra hur länge som helst. För jag har ingen aning om framtiden, och jag vet inte vad jag vill alls. Och jag funderar på min vecka, och jag funderar på om allt känns så bra, varför hörs inget? Jag känner mig bara besviken, ledsen och irriterad.

Det enda som gjort mig lite glad idag, var att jag youtubade på Herman´s Hermits. Jag satt och sjöng med i låtarna. Emil fick titta på, kanske under tvång. Sångaren, Peter Noone, är så söt. Iiih.


Det snurrar i min skalle - Familjen