Uhuuuh, jag känner mig ynklig och så liten ikväll. De senaste dagarna har varit ett litet bakslag, och vad kan göra det värre? Jo, surfa runt på Facebook, spionera på folk och så. Klart man mår värre av det, jag känner mig långt borta från allt. Jag känner mig ensam och allt sånt där. Även om jag hade varit i Umeå, så hade jag känt mig ensam. Jag vet inte längre vad jag vill göra med mitt liv. Jag vet inte ens om mina planer kommer att göra mig lyckligare. Det känns inte ens så kul längre, ingenting känns kul. Jag misslyckades t.o.m med min bakning idag. Mina choklad-apelsinmuffins smakade mest apelsin, och mina chocolate chip cookies blev för hårda. Mina kakor som jag muta lappkillen med. Kakorna han skulle äta och tycka "åh det här var gott, klart jag vill vara med Jenny" men nu kan han i princip döda mig genom att kasta en chocolate chip cookie på mig. Ingenting går vägen för mig just nu!
Jo jo, men mitt ignorerande av honom gick ju vägen. Förra fredagen, när jag fick svar en vecka efteråt, bestämde jag mig att inte svara på flera dagar. I tisdags så fick jag ett sms av honom, han frågade vad jag gjorde. Så resultat gav det. Men det känns kanske inte heller så kul. Vi ska ses på lördag i alla fall, jag kanske hinner baka om kakorna. Så de blir perfekta, så jag blir perfekt och vi blir perfekta och kan leva lyckliga resten av livet. Äh, vad fan...
Igår tänkte jag på fina och roliga sätt jag blivit uppraggad på. En egotripp var ju killen som frågade mig "om jag inte var tjejen med de jättesnygga tatueringarna från NH". Men en av mina favoriter är absolut killen som jag dissade en hel kväll, när jag skulle gå så kom han fram för tredje gången och sa "jag måste säga det här, hej jag heter Björn och jag tycker inte att du ska gå". Vi gick hem till honom på efterfest sedan, han tände ljus och satte på lugn musik. Innan hans kompisar kom. Sedan somnade han, och det blev inget mer. Men han var ju 5 år yngre också.
Nä, jag tror jag ger upp. För dagen i alla fall. Imorgon kanske allt känns bättre. Jag kanske inte känner mig så liten, utanför och bortglömd. Jag kanske tar mig i kragen och gör något, som bakar de där perfekta kakorna.
Och jag kanske tar mig i kragen och ändrar bloggfärgerna till de bästa. Emil klagade idag på den och sa att jag inte kan ha rosa detaljer för rosa är fult. Jag blev lite sur på honom. Men nu blev den lite lila-aktig. Jag är inte nöjd. Jag är inte nöjd med så mycket...
This way - Dilated Peoples feat Kanye West
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Grått är trist och Facebook suger (därför jag inte finns där längre), och jag tror visst dina kakor blev goda.
Allt behöver inte vara perfekt!
Jag saknar dig.
Varför har du simförbud för tatueringens skull?
Eller... är det mamsen din som sätter käppar i hjulet?
men hallå EEEMIL rosa är inte fult! och jenny hur kan du lyssna på någon med så oklanderligt dålig smak? (antar det är dörför han inte kommit till boden än) hahaha
och du. OLA?!?????
lappkillen förtjänar inga kakor. baka in stenar istället för chokladbitar häähähä
Usch vad jag känner igen mig! Ja... säger usch för att det kanske inte är så himla kul att känna såhär. Känner igen mig i jobbiga killar som man tänker på alldeles för mycket fastän de bara gör en ledsen, känner igen mig i att jag känner mig ensam och inte vet vad jag vill med mitt liv och ja... känner igen mig i nedstämdheten just nu bara.
Tycker ändå det är starkt av dig att du bara avbröt allt här i Umeå och drog dig iväg en sväng för att låta dig själv tänka och vara. Hoppas du mår lite bättre snart iaf!
/Karin
Skicka en kommentar