Det har varit bra i några dagar nu, men sakta men säkert kommer den svarta hunden tillbaka. Den svarta hunden kanske ni undrar över? Winston Churchill kallade sin återkommande depression för "the black dog", vilket är smart. Jag började känna mig bra igen, och jag kunde faktiskt säga att det var bra när någon frågade! Till och med Emma märkte det i mitt blogginlägg härom veckan, och hon kommenterade det med filmrepliken "jag ser ljuset, Jonathan, jag ser ljuset" som Skorpan säger i Bröderna Lejonhjärta. Tack Emma!
Men nu är det på nedgång, jag ifrågasätter min framtid... jag känner mig lite hopplös. Jag vet inte om jag vill bli trafiklärare längre. Kommer jag ens passa som det? Jag vill bara ha en vink om vad jag borde syssla med i framtiden.
Idag träffade jag en gammal flört på COOP. Jag fick hälsa på hans nuvarande flickvän. Jag tänkte lite på hur det hade varit om vi hade blivit ihop. Jag är motsvarigheten till äldreomsorgens mellanboenden faktiskt. Jag har kommit på det. På samma sätt som mellanboendet är till för de gamla att tillbringa tiden på mellan sjukhus/hem och sitt kommande äldreboende, så är jag en slags språngbräda från singellivet till förhållanden för de flesta jag träffar. De flesta män jag träffar, nä, de flesta killar jag träffar, jag träffar inte män, de jag träffar är pojkaktiga och lite... omogna? Jag har lätt för att få känslor för någon, jag har väldigt lätt att bli förälskad och inbilla mig att det är något, därför blir jag faktiskt ledsen och sårad när det blir såhär. Det har inte bara hänt en gång, eller två gånger, jag kan nog räkna upp... hm 7 stycken fall där det blivit sådär. Det blir som om jag tränar dom inför ett förhållande! Och just precis när jag tror att det börjar bli allvar så blir det inte det... och inte så långt därefter så har de träffat någon annan som de blir ihop med, även fast de har svårt att binda sig, eller inte är redo för förhållanden.
Jag är ett jävla mellanboende! En språngbräda inför livet i ett förhållande! Jag är som assistenten som får göra skitjobbet medan forskaren tar åt sig äran för resultatet. Jag planterar frukten men får inte skörda.
Så okej, om det är någon som vill träffa någon inom en snar framtid, se till att jag blir engagerad i dig! Att jag börjar få lite känslor, att jag börjar tro på det vi har... det som du snart har med någon annan. Är det inte konstigt att jag tycker att livet är jobbigt? Okej, jag tog bara upp kärlekens missvisande värld just nu... men det är en stor del i dagens samhälle.
Nu ska jag lägga mig i sängen, och lyssna på Steve von Till. Världsbäst!
The black dog - Kristofer Åström & The Hidden Truck
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

1 kommentar:
Inte lätt sånt där... Får hoppas det blir bättre snart...
Å jo..som svar på kommentar i min blogg. Du är ändå inte lika gammal som mig :) Hihi... Men vilken chock det var att träffa "lilla" kusinen som fyllde 16. Lång och mörk röst och ja. Herregud. Jag är gammal :)
Skicka en kommentar