Oh no!

Imorgon måste jag ringa till Neurocentrum på Universitetssjukhuset i Umeå. Jag måste ringa och höra hur det blir med återbesök, för det har gått två år snart. Två år sedan operationen, och jag måste ringa och fråga om jag ska göra en ny röntgen för att se om min lilla tumörbit har börjat växa. Jag vill inte ringa, jag har ingen lust att återuppleva allt det där. Kan någon klandra mig för det? Jag är livrädd för att jag måste göra en ny operation i hjärnan. Jag är livrädd för att min tumör har börjat växa igen. LIVRÄDD! Jag vill inte ringa. Faktum är att jag hellre lever i ovisshet och kanske dör knall och fall, än att gå igenom allt igen. Även om jag ibland säger att det inte hade spelat någon roll förra gången, om jag hade dött på operationsbordet eller inte...