Jag önskar jag kunde säga som Emma, att jag inte vill ha någon. Jag önskar att det var min sanning också. Jag önskar att jag kunde säga att det inte berörde mig alls när lappkillen ringde i söndags, men det gjorde det. Jag blev förvånad, glad och så, han ringde alltså! Och han frågade om vi skulle ses på torsdag när han kom hem igen. Men idag är det torsdag och jag har inte hört något mer av honom...
Imorgon åker jag till Umeå, jag har verkligen ingen lust. Jag känner oro och ångest över det. Kan ingen annan åka och packa mina grejer och ta med dom hit? Jag har inte kunnat slappna av på kvällarna och kunna sova, för jag tänker bara på flytten. Men snälla Emil följer med mig, vi packar i helg och så kommer min pappa på måndag. Det ska bli skönt att få det där avslutet nu.
I can´t take it - Tegan and Sara
torsdag 28 februari 2008
onsdag 20 februari 2008
Like coming home
Jahaja, jag har inte skrivit på ett tag. Men det finns orsaker till det. Jag har först och främst försökt avsluta allt i Umeå. Sedan har jag och familjen firat min mor i Stockholm. Nu sitter jag i Kiruna igen och funderar på framtiden... På något sätt tyckte jag innan att några månader i Kiruna skulle vara svaret på allt, men nu när jag har gjort adressändringen hit, så vet jag inte längre... Nu börjar jag få oro om det, börjar känna mig lite instängd. Det gjorde jag i Umeå också. Det kanske är en vanlig känsla, en känsla som jag får lära mig att leva med. Men på något sätt så känns det konstigt att vara här i Kiruna när inte Malin är här.
Jag brukar alltid bo i min resväska när jag är i Kiruna numera, men nu... nu ska jag ju bo här... Mamma frågade om jag inte skulle packa upp resväskan, men jag vet inte... Jag borde. Jag borde så mycket men jag orkar inte riktigt. Istället vill jag helst tänka på annat. Tänka mig bort, istället för att ta itu med verkligheten som jag ska leva i.
Jag funderar på att beställa skivor. Hah, att beställa skivor är väl rätt förlegat numera. Jag har inte ens en cdspelare i mitt rum här i Kiruna. Men jag kan inte hitta den musiken på annat än skiva, och Youtube. Men det vette katten... jag ska beställa skivor. Så jag kan lyssna på den här låten typ hela tiden. Jag har gjort det hela kvällen ungefär.
Den senaste tiden har jag faktiskt fått umgås med människor som gör mig glad, så jag borde skatta mig lycklig. Jag hälsade på Malin, jag hann träffa Evelina innan jag åkte till Sthlm, jag hann dricka vin med Emma och Elfrida, jag hängde med Björn i Sthlm och så fikade jag med Cecilia och Magnus, och nu i Kiruna kan jag träffa Emil varje dag, om jag så önskar. I love them! Det finns andra fina människor i mitt hjärta, såna som jag önskar att jag kunde träffa oftare. Och jag vill träffa de här ovan nämnda oftare också. Det är visserligen svårare här i Kiruna. Fan, jag känner mig lite fången här, samtidigt som jag vill vara här. Varför kan inte livet vara lätt?
Ja, imorgon ska jag i alla fall dammsuga hela lägenheten, och laga middag. Tjoho, jag ska bli hemmafru här i Kiruna!
Like coming home - Koma
Jag brukar alltid bo i min resväska när jag är i Kiruna numera, men nu... nu ska jag ju bo här... Mamma frågade om jag inte skulle packa upp resväskan, men jag vet inte... Jag borde. Jag borde så mycket men jag orkar inte riktigt. Istället vill jag helst tänka på annat. Tänka mig bort, istället för att ta itu med verkligheten som jag ska leva i.
Jag funderar på att beställa skivor. Hah, att beställa skivor är väl rätt förlegat numera. Jag har inte ens en cdspelare i mitt rum här i Kiruna. Men jag kan inte hitta den musiken på annat än skiva, och Youtube. Men det vette katten... jag ska beställa skivor. Så jag kan lyssna på den här låten typ hela tiden. Jag har gjort det hela kvällen ungefär.
Den senaste tiden har jag faktiskt fått umgås med människor som gör mig glad, så jag borde skatta mig lycklig. Jag hälsade på Malin, jag hann träffa Evelina innan jag åkte till Sthlm, jag hann dricka vin med Emma och Elfrida, jag hängde med Björn i Sthlm och så fikade jag med Cecilia och Magnus, och nu i Kiruna kan jag träffa Emil varje dag, om jag så önskar. I love them! Det finns andra fina människor i mitt hjärta, såna som jag önskar att jag kunde träffa oftare. Och jag vill träffa de här ovan nämnda oftare också. Det är visserligen svårare här i Kiruna. Fan, jag känner mig lite fången här, samtidigt som jag vill vara här. Varför kan inte livet vara lätt?
Ja, imorgon ska jag i alla fall dammsuga hela lägenheten, och laga middag. Tjoho, jag ska bli hemmafru här i Kiruna!
Like coming home - Koma
lördag 9 februari 2008
Hard times
Mååh, av alla människor i hela världen, så hoppar lappkillen på tåget i Vännäs. Han brukar åka på torsdagar, inte fredagar. Fredagar skulle ju vara min dag, eller vi hade ju inte bestämt något. Men ändå! Min första reaktion var att peta på honom när han gick förbi, han såg chockad ut och vi sa hej till varandra innan han pinnade bort till sin plats. Några minuter efteråt fick jag ett sms av honom, han frågade vad jag gjorde på tåget. Vad fan, jag kunde ju se honom från min plats! Och ett sms, han hade ju kunnat komma och prata med mig!
Han hörde ju inte ens av sig tidigare, efter att jag ringt till honom. Som jag skrev i mitt förra inlägg, jag trodde ju på honom och sen hörde han inte av sig... Och mina första reaktioner var att jag blev förvånad, upprörd och ledsen.
Och det blev faktiskt lite värre. När han skulle byta tåg i Boden, så ställde han sig nästan utanför fönstret där jag satt. Och han tittade på mig, hela tiden, tills han tog upp sin mobil och skrev ett sms till mig. Frågade hur länge jag skulle vara i Luleå, och om jag kommer till Kiruna sen. Grejen är att jag försökte vara arg, och när jag inte kunde vara arg så försökte jag se ledsen ut. Men det gick inte... han tittade och log, och jag smälte... jävla nöt! Både han och jag. Och han hade sina jävla hundögon när han tittade på mig och log. Vi vinkade sedan, när mitt tåg började rulla igen. Camilla, män är... skit?!
Nu är jag i Luleå i alla fall, hos tant Malla. Min bästa Malin, som jag känt sedan jag var 4 år. Idag ska vi dra på stan, och hänga, och ikväll blir det vin och ost till Melodifestivalen.
Förresten så var jag hos min terapeut igår. Ulf citerade Bob Dylan "Don´t think twice, it´s all right" och jag blev glad. Om ens terapeut citerar Dylan, så är han underbar! Vi pratade om relationer, om att jag söker mig till känslomässigt otillgängliga män, och vi pratade om att relationer är som att baka kakor, man behöver det perfekta receptet och även det perfekta tilllvägagångs sättet. Även om man har bara ingredienser som man tycker om, så kan kakan bli skit. Samma sak med relationer. Även om kärestan har allt man vill ha, så kan relationen gå åt helvete.
You just kind wasted my precious time, but don´t think twice, it´s all right.
Hard times - Bob Dylan
Han hörde ju inte ens av sig tidigare, efter att jag ringt till honom. Som jag skrev i mitt förra inlägg, jag trodde ju på honom och sen hörde han inte av sig... Och mina första reaktioner var att jag blev förvånad, upprörd och ledsen.
Och det blev faktiskt lite värre. När han skulle byta tåg i Boden, så ställde han sig nästan utanför fönstret där jag satt. Och han tittade på mig, hela tiden, tills han tog upp sin mobil och skrev ett sms till mig. Frågade hur länge jag skulle vara i Luleå, och om jag kommer till Kiruna sen. Grejen är att jag försökte vara arg, och när jag inte kunde vara arg så försökte jag se ledsen ut. Men det gick inte... han tittade och log, och jag smälte... jävla nöt! Både han och jag. Och han hade sina jävla hundögon när han tittade på mig och log. Vi vinkade sedan, när mitt tåg började rulla igen. Camilla, män är... skit?!
Nu är jag i Luleå i alla fall, hos tant Malla. Min bästa Malin, som jag känt sedan jag var 4 år. Idag ska vi dra på stan, och hänga, och ikväll blir det vin och ost till Melodifestivalen.
Förresten så var jag hos min terapeut igår. Ulf citerade Bob Dylan "Don´t think twice, it´s all right" och jag blev glad. Om ens terapeut citerar Dylan, så är han underbar! Vi pratade om relationer, om att jag söker mig till känslomässigt otillgängliga män, och vi pratade om att relationer är som att baka kakor, man behöver det perfekta receptet och även det perfekta tilllvägagångs sättet. Även om man har bara ingredienser som man tycker om, så kan kakan bli skit. Samma sak med relationer. Även om kärestan har allt man vill ha, så kan relationen gå åt helvete.
You just kind wasted my precious time, but don´t think twice, it´s all right.
Hard times - Bob Dylan
torsdag 7 februari 2008
I know it´s over
It ain´t over 'til the fat lady sings och jag tror att hon har börjat sjunga nu! Igår blev allt så himla slutgiltigt, och jag tokgrät på natten. Det är över. Jag hade hållit hoppet uppe, och hoppades ändå på något mirakel att han skulle höra av sig. Det gjorde han inte.
Jag trodde ju på det här... jag trodde på honom.
Jag ger upp nu. Jag vill inte känna något mer.
Ikväll var det tänkt att jag skulle dricka öl med D. Men vi har inte hörts något mer, och jag har inte hans nummer. Imorgon åker jag till Luleå och hälsar på Malin, håller ut helgen och sedan är det bara några dagar innan jag åker till Sthlm. Det gäller att engagera sig i saker, så man håller ut. Nästa torsdag ska jag nog träffa Björn i Sthlm. Vi har börjat höras litegrann igen, det känns bra. Och sedan åker jag hem! Hem hem hem!
I know it´s over - The Smiths
Jag trodde ju på det här... jag trodde på honom.
Jag ger upp nu. Jag vill inte känna något mer.
Ikväll var det tänkt att jag skulle dricka öl med D. Men vi har inte hörts något mer, och jag har inte hans nummer. Imorgon åker jag till Luleå och hälsar på Malin, håller ut helgen och sedan är det bara några dagar innan jag åker till Sthlm. Det gäller att engagera sig i saker, så man håller ut. Nästa torsdag ska jag nog träffa Björn i Sthlm. Vi har börjat höras litegrann igen, det känns bra. Och sedan åker jag hem! Hem hem hem!
I know it´s over - The Smiths
måndag 4 februari 2008
I´m so lonesome I could cry
Jag har så gott som tagit mitt beslut nu. Jag klarar inte av Umeå just nu, och varje dag gråter jag över att vara här och det känns tomt inom mig. Jag kommer inte tacka ja till lägenheten på Lilljansberget, och jag kommer ta kontakt med skolan och säga att jag slutar. Jag kommer packa ihop mina grejer och jag kommer att flytta hem igen. Jag kommer att bo hemma den här våren och eventuellt sommaren, tills jag får veta om jag kommer in på utbildningen jag är intresserad av. I så fall kommer jag söka en ny lägenhet någonstans i Umeå. Det blev många "kommer" i ett och samma stycke, men ja... whatever. Jag får se om jag ens klarar av att vara kvar här tills nästa vecka när jag ska till Stockholm. Antingen ska jag boka om flygbiljetten från Kiruna istället, eller så får jag kämpa ett tag. Jag ska träffa min terapeut på fredag, så jag måste hålla ut så länge. Även om mamma sa idag att jag inte behöver, att jag får komma hem direkt och att jag inte ska behöva gå och må dåligt och vara ledsen över att vara i Umeå.
Nu gäller det bara att ta itu med alla de här grejerna, som CSN, flytta, Arbetsförmedlingen, adressändring och en slags livsändring. Jag kommer att sakna mina vänner här i Umeå, och jag känner att det kommer bli svårt i Kiruna, att jag inte direkt har samma umgänge där. Jag vet inte ens om jag har något umgänge där?
Allt det här skrämmer mig så oerhört. Är det meningen att livet ska vara så svårt att leva? Kommer jag verkligen börja må bättre i Kiruna? Jag vill bara ha ett enkelt och lyckligt liv. Jag begär inte ens så mycket, men ändå... ändå är det såhär... Jag har hamnat i samma svacka igen, samma mönster... Jag letar efter bekräftelse och efter anledningar till att livet är värt något.
Vad fan ska jag göra. Det är inte ens ett frågetecken där. Och jag tänker på den stackars killen som dog i gruvan i Kiruna ihelgen, och jag gråter en skvätt för honom också.
I´m so lonesome I could cry - Johnny Cash
Nu gäller det bara att ta itu med alla de här grejerna, som CSN, flytta, Arbetsförmedlingen, adressändring och en slags livsändring. Jag kommer att sakna mina vänner här i Umeå, och jag känner att det kommer bli svårt i Kiruna, att jag inte direkt har samma umgänge där. Jag vet inte ens om jag har något umgänge där?
Allt det här skrämmer mig så oerhört. Är det meningen att livet ska vara så svårt att leva? Kommer jag verkligen börja må bättre i Kiruna? Jag vill bara ha ett enkelt och lyckligt liv. Jag begär inte ens så mycket, men ändå... ändå är det såhär... Jag har hamnat i samma svacka igen, samma mönster... Jag letar efter bekräftelse och efter anledningar till att livet är värt något.
Vad fan ska jag göra. Det är inte ens ett frågetecken där. Och jag tänker på den stackars killen som dog i gruvan i Kiruna ihelgen, och jag gråter en skvätt för honom också.
I´m so lonesome I could cry - Johnny Cash
onsdag 30 januari 2008
I can´t believe it´s not love!
Jag sitter och googlar lite, och har även skickat iväg ett mail till någon slags kontaktperson för utbildningen som jag funderat på ett tag. Jag fick en slags uppenbarelse när jag var hemma i Kiruna, ett tag så avtog det lite men nu när jag är tillbaka i Umeå så börjar jag fundera på det igen. Men det blir först till hösten, och innan dess ska jag läsa klart den här terminen på KA, om jag orkar. Dessutom ska jag flytta, jag har fått en lägenhet på Lilljansberget men jag har inte tackat ja ännu. Men 30 april är sista dagen i lägenheten på Stipendiegränd. Jag kan inte bo i en studentlägenhet om jag söker till den där utbildningen, för den är inte på universitetet. Så en hyreslägenhet på Lilljansberget är kanske framtiden...
Idag såg jag en viss man, och jag sa "åh (vanligt killnamn)" och Anja blev lite oroad över det. Och frågan är om det inte lagt sig, jo klart det har gjort det. Det finns inget där mellan längre. Men såhär fungerar jag, nu börjar min radar efter annat. Jag borde koppla av, inte bry mig om män och inte heller bli ledsen. Cecilia skrev i ett mail till mig: "Du sätter så stort värde på kärleken. Och visst, kärleken är stor och värdefull. Men du måste ta hand om DIG. Du är så bra som du är, du behöver ingen annan för att bevisa det." Och det är ju så. Men ändå är jag där, och precis som Cecilia skrev så är det som att pilla i ett sår så att det aldrig läker. För på något sätt så träffar jag alltid "otillgängliga" män, som gör mig ledsen. Anledningen till det här, är att jag häromdagen skrev ett sms till den där fina personen som jag tittade på stjärnorna med förra lördagen. Jag skrev någon slags flörtig grej och väntade... ett dygn efteråt fick jag svar och inget i det sms:et var svar på den där flörtiga saken. Hela min flört dog ut... Och såhär är det, han är otillgänglig på ett sätt, på ett outtalat sätt och jag sätter mitt hopp på att det ska bli något. Men jag fick mig en törn i själen och därför sa jag "åh (vanligt killnamn)" idag, för med honom så var han alltid otillgänlig men jag visste det och satte aldrig mitt hopp på att det kunde bli något. Varför måste vi gå och hymla i smyg om vad vi vill?
Jo, mina vänner brukar fråga varför jag alltid träffar de där konstiga männen. Och jag vet inte, jag önskar att jag kunde koppla bort den magneten, magneten för weirdos.
I can´t believe it´s not love! - Hello Saferide
Idag såg jag en viss man, och jag sa "åh (vanligt killnamn)" och Anja blev lite oroad över det. Och frågan är om det inte lagt sig, jo klart det har gjort det. Det finns inget där mellan längre. Men såhär fungerar jag, nu börjar min radar efter annat. Jag borde koppla av, inte bry mig om män och inte heller bli ledsen. Cecilia skrev i ett mail till mig: "Du sätter så stort värde på kärleken. Och visst, kärleken är stor och värdefull. Men du måste ta hand om DIG. Du är så bra som du är, du behöver ingen annan för att bevisa det." Och det är ju så. Men ändå är jag där, och precis som Cecilia skrev så är det som att pilla i ett sår så att det aldrig läker. För på något sätt så träffar jag alltid "otillgängliga" män, som gör mig ledsen. Anledningen till det här, är att jag häromdagen skrev ett sms till den där fina personen som jag tittade på stjärnorna med förra lördagen. Jag skrev någon slags flörtig grej och väntade... ett dygn efteråt fick jag svar och inget i det sms:et var svar på den där flörtiga saken. Hela min flört dog ut... Och såhär är det, han är otillgänglig på ett sätt, på ett outtalat sätt och jag sätter mitt hopp på att det ska bli något. Men jag fick mig en törn i själen och därför sa jag "åh (vanligt killnamn)" idag, för med honom så var han alltid otillgänlig men jag visste det och satte aldrig mitt hopp på att det kunde bli något. Varför måste vi gå och hymla i smyg om vad vi vill?
Jo, mina vänner brukar fråga varför jag alltid träffar de där konstiga männen. Och jag vet inte, jag önskar att jag kunde koppla bort den magneten, magneten för weirdos.
I can´t believe it´s not love! - Hello Saferide
söndag 27 januari 2008
När hjärtat svider (del 2)
Jag sitter med ett värkande hjärta. Jag har ingen lust alls att åka till Umeå imorgon. Jag vill stanna kvar här, eller det kanske jag inte heller vill, men jag vill inte åka tillbaka. Det är svårt att förklara... Kan jag inte få stanna här? Jag känner mig så ruggigt ensam inom mig nu, och jag vet inte hur det kommer bli i Umeå. Jag har ingen lust längre, jag vill inte. Jag struntar i skolan, känns det som, jag bryr mig inte om hemsidor, jag bryr mig inte om resan till Polen. Jag är rädd för det där, att jag inte bryr mig. Jag vet ju vad jag vill, och jag vill kolla på stjärnor med någon, precis som igår.
Jag har gått vidare i min samiska inlärning, och kan nu säga en del saker; maj, december, köttbulle, kalv, bra/god, kom, flicka, jag heter, god dag, jag/du är och så kan jag räkna till tre. Ja, det är väl vad jag kan... Så jag kan sätta ihop små meningar nu, "god dag, jag heter...", "jag är en flicka", "du är inte en flicka" och jag antar att jag kan säga att jag är en köttbulle också. Eller så är det kanske du som är en köttbulle?
När hjärtat svider - David Sandström
Jag har gått vidare i min samiska inlärning, och kan nu säga en del saker; maj, december, köttbulle, kalv, bra/god, kom, flicka, jag heter, god dag, jag/du är och så kan jag räkna till tre. Ja, det är väl vad jag kan... Så jag kan sätta ihop små meningar nu, "god dag, jag heter...", "jag är en flicka", "du är inte en flicka" och jag antar att jag kan säga att jag är en köttbulle också. Eller så är det kanske du som är en köttbulle?
När hjärtat svider - David Sandström
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
