tisdag 13 januari 2009

18 år igen

Jag har fått påtryckningar att jag måste uppdatera min blogg nu när jag är tillbaka i Umeå, för att folk vill tydligen ha koll. Hur som helst trivs jag här, min och Emils lägenhet är fin, den är hemtrevlig och jag gillar den. Jag gillar det faktumet att jag har två dörrar till mitt rum, så jag brukar variera mig och välja mellan båda när jag ska gå in och ut från mitt rum.

Fyra dagar i veckan ska jag pendla till Vännäs. Måndagar har vi som hemma-studie-dagar. Det känns skönt. Jag orkar inte åka buss varje dag, med båda bussresorna (till Vasaplan och sedan till Vännäs) och väntetid på Vasaplan så tar det minst 45 minuter en väg. Hittills (efter två dagar, ja) är det lite omvälvande, det är mycket mer skola än vad jag är van med, men lärarna är jättebra och trevliga. Klassen är trevliga. Men ändå känner jag varje dag någon slags värk att jag inte vill. Men bara när jag inte är där, för när jag väl är på skolan tycker jag det är bra. Men så kommer jag hem, och jag får andra tankar. Fast det är ju inte så länge, utbildningen är inte ens 1½ år, och vi har flera veckors praktik.

Under våren ska vi ha en veckas besök på någon trafikskola. Jag överväger starkt att ta en trafikskola i Växjö. Mest för att jag ska få träffa lilla J. I så fall får jag vara med honom i över en vecka, det känns ju helt fantastiskt.

Nu ska jag läsa trafikböcker, samma böcker man fick på körskolan för mer än 7 år sedan. Eller de har ju uppdaterats sedan dess. Det känns lite som om jag är omkring 18 igen, det gör det även på bussen till Vännäs på morgonen, full av gymnasieelever. Hej!

söndag 21 december 2008

Ett annat skäl att se framåt sådär 1½ vecka

Åh kan inte julen bara vara över? Eller så kan jag inte säga, för jag gillar julen. Men jag längtar mer till nyår, för då mina damer och herrar, kommer lilla J upp hit! Det blir veganmiddag värdig ett nyårsfirande, det blir nog lite drinkar och kanske lite bubbelvin, och det kanske blir någon fest. Det kommer bli grymt! Jag tror verkligen det! Men vi ska inte göra planer, vi ska ha ett spontant nyår. Jag hoppas ju att jag får träffa mina vänner också.

Men nu närmast blir det fest på annandagen, och utgång på hemvändarkvällen på Ferrum. När jag tänker tillbaka på förra gången, så ler jag. Mest för den finfina komplimangen jag fick av en helt okänd tjej. Hon kom fram och sa "jag måste bara säga det här, du är den sötaste tjejen jag någonsin sett". Jag tackade och så försvann hon lika snabbt. Therese undrade senare vad den där tjejen ville, och jag svarade med ett leende. Mer komplimanger från andra människor. Det behövs! Varför måste de flesta vara så dåliga på det?

söndag 14 december 2008

Weekend heroes

Idag känner jag mig både glad och ledsen på samma gång. Men ibland är inte alla dagar lika bra, och jag tror att lite av anledningen till att jag känner mig både glad och ledsen är utekvällen igår. Det var mkt trevligt faktiskt, jag, Therese, Emil och Micke satt hemma hos Therese och hade förfest, och sedan var vi på Ferrum. Ferrum förra gången, den 29/11 var så mkt bättre. Det var roligare, det var trevligare folk då, och jag saknar Malin när hon inte är med ut. Men jag ska inte säga att det var dåligt igår ändå. Det var på många sätt fint.

Jag träffade en kille jag träffade med Malin förra gången vi var ut. En liten yngling, men jag gillar ju yngre killar. Fniss. Född 88 och från Malins by. Jag fick diverse erbjudanden av honom, och han kom fram stora delar av kvällen. Det slutade med att hans ex kom och bråkade på honom för att han pratade med mig, så jag drog mig därifrån. Så jag hamnade utanför Ferrum, pratandes med en lappkille som gick klassen ovanför mig på gymnasiet. Jag briljerade med mina samiska kunskaper, och vi försökte ha efterfest hos honom. Men istället gick alla hem till sig.

Men jag väntar på nyår litegrann. För i onsdags skickade jag ett sms. "X, kom till Kiruna till nyår. Vi kan äta vegansk festmiddag, ha Star Wars-maraton och bli fulla utan att gå ut." Han svarade att det skulle bli för dyrt, och efter några sms fram och tillbaka så sa han att han eventuellt skulle berätta en hemlighet dagen därpå. Och på torsdagen sa han att han kommer upp! Sa jag förresten att han också är yngre? Hahaha.

måndag 8 december 2008

Skäl att se framåt...


TURBONEGRO KOMMER TILL KIRUNAFESTIVALEN SOMMAREN 2009! Förlåt för caps, men jag är så jäkla glad. Det kommer bli bäst! Fy fan vad bra!

måndag 1 december 2008

En kille från Junis

Jag har så mycket i mitt huvud, men jag kommer inte på något bra sätt att få ner det. Att skriva ut det, utan mellanrum för funderingar, skriva så att fingrarna brinner, för så mycket har jag i huvudet. Men att få fram det... det är en spärr någonstans.

Jag vill skriva om helgen som var. Min 25-årshelg, som var mycket bra faktiskt! Släkt och fika på fredagen, och fest och drinkar på lördagen. Lördagen var fin, jag gillar mina vänner så mycket. Jag kommer sakna dom när jag flyttar till Umeå igen. För yes, jag har kommit in på trafiklärarutbildningen igen! Men just nu saknar jag ju mina vänner i Umeå. Man kan aldrig bli nöjd va?

Utekvällen var bra. Fördrinkar och tårta hemma hos mig, flera presenter med fiffiga rim av Malin. När vi kom ut beställde jag en GT, men grejen med att känna en bartender är att det blev alldeles för mycket G och inte alls så mycket T. Jag bjöd upp Malin till dans på övervåningen, några norrmän sjöng. Sedan stod vi i trappan länge, pratade med folk som gick förbi. Där träffade jag den här avlägsna bekanta killen, vi har haft koll på vilka vi är (för att han är från min by i Tornedalen) och kanske utbytt några ord någon gång. Nu bjöd han på öl och vi pratade. Jag träffade hans kompis som köpt mina gammelmorbröders hus i Junis, han bjöd mig på fest i huset nästa helg men jag tror inte... Jag kom ifrån den här killen sen, så jag och Micke fick för oss att gå till Emil kl 4 på natten, ett hembesök av hat för att han inte följt med ut. Fortfarande ganska påverkad av min GT-med-för-mkt-G, letade jag upp hans mobilnummer på hitta.se och ringde. Han hämtade mig senare i taxi från Emil. Jag följde med honom hem, men sa att jag inte gör något förrän det är på riktigt. Jag sov med kläderna på bredvid honom, men vi höll om varandra och pussades. Han sa att han skulle hämta mig i Junis nästa helg, jag sa vi får se.

Jag ska ju ändå flytta till Umeå. Det är ingen idé att bli involverad i något. Nej.

Min mamma sa förresten "Jenny, följ mitt råd, och skaffa inte en kille från Junis", samtidigt som hon kollade på min pappa. En kille från Junis. Haha.

måndag 24 november 2008

The new deal

Jag har varit på väg att skriva länge, men istället har jag fastnat i en bok och prioriterat boken framför blogg. Läste Moa-Lina Croalls bok "Sen tar vi Berlin", och jag var fast. Jag träffade Moa-Lina en gång på Club Subjekt i Umeå, när jag satt med dom queera konstnärliga musikerna-författarna-eldsjälarna. Jag vet inte om något ändrades genom detta möte, om jag såg huvudpersonen som henne och tänkte på henne utifrån vad jag vet om Moa-Lina. Troligen. Men jag fastnade vid en mening i boken. "Att leva i en kärleksrelation är att acceptera att man kan bli bortvald - närsomhelst och hursomhelst." Huvudet på spiken för någon som mig, rädd för kärlek även fast jag längtar efter den.

Annars börjar jag känna mig tjatig när jag säger att jag har hittat en ro inom mig. Att jag inte är lika beroende av bekräftelse längre. Men det känns så skönt. Jag känner mig inte heller manad att gå ut bara för att hitta någon. Jag skrev till Anja igår, att det är väldig få jag kan tänka mig just nu. Väldigt få. Kanske den där som har fastnat inom mig, som suttit fast hur länge som helst. Hur blir man av med såna där gamla kärleks-hangups? Eller så den där fina unga mannen, med piercing i läppen, rufsigt hår och galna skrattet. Jag vet inte ens vad jag känner för den där mannen i Umeå, han som Anja kallade "min blivande pojkvän". Men det ska bli fint att träffa honom igen, kanske avsluta den här långdragna flirten eller göra något mer av den.

Hur som helst fyller jag 25 år på fredag. Ohmygod, som jag fruktat den dagen. Men det känns okej nu. Jag ska omge mig att fina vänner och kanske goda drinkar, vem vet... Chokladtårta blir det i alla fall!

Mina fina vänner Cecilia och Magnus fick en son igår. Jag tyckte ju visserligen att han hade kunnat vänta lite, och anlända på fredag. Men icke, men han är en novemberpojk i alla fall. Jag saknar Cecilia så mycket, och jag kan inte bärga mig förrän jag får träffa lillen.

Ps. Cammy, jag har sökt trafiklärare men inte fått svar ännu.

tisdag 11 november 2008

Uppdatering, bara sådär

Vad har hänt sedan sist? Jo, en hel del har hänt. Jag har fått lägenhet i Umeå, jag har sökt in till skolan i Vännäs igen och min pappa har fyllt 60 år och därmed haft jättepartaj. Det var roligt, och bekräftelsenarkomanen inom mig som vilat ett bra tag, blev typ två meter lång och glad. Jag var ut samma kväll med min kusin Lars, vi har aldrig varit ut tillsammans, kanske är självklart då han bor på Lidingö och jag i Kiruna. Men vi har typ lovat varandra att ses snart igen, att jag ska komma ner dit med Emil och göra stan osäker, skitbra alltså!

Och jag träffade min gamla fling, sommaren 07-flingen, han som döpte en renkalv efter mig. Det var fint att ses, och jag åkte taxi till honom. Han har flyttat sedan sist, och nu bor han i en vindsvåning med runda fönster i sovrummet, fönster med utsikten mot fjällen, jag dör! Men jag tror det räcker så, som jag sagt till Koffe, och till Anja, så just nu behöver jag inte någon. Jag ska koncentrera mig på studier och annat. Det kommer bli bra, det blir faktiskt bra tillslut...

tisdag 7 oktober 2008

Han snurrar i mitt huvud

På något sätt tycker jag att det är tråkigt att lukten av honom börjar försvinna från min kudde. Jag tyckte det var tråkigt att jag inte orkade gå ut i helgen, gå på samma fest som honom. Men jag var förkyld och hängig, förkyld blev jag av honom. Det är lite ironiskt ändå, hans förkylningsbaciller gjorde att jag inte kunde träffa honom. Äsch, jag kanske inte tycker något egentligen. Jag kanske bara tycker om närheten som jag fick av honom, jag har kanske återfallit i mitt bekräftelseberoende.

Min vän C i Sthlm var uppe i Kiruna under helgen, och ville ha med mig ut. Hon frestade med att han skulle vara på festen. Jag sa att jag inte orkade, men hon kunde ju hälsa honom från mig. Men jag vet inte, hon har inte sagt något mer om det så det kanske inte är så intressant.

Men just nu snurrar han i mitt huvud. Jag ser hans leende framför mig, jag försöker lukta på kudden och förhoppningsvis känna något, och jag hoppas att jag träffar honom snart igen.

måndag 29 september 2008

Återvinning

Jag träffade mitt lammkött ute på krogen i lördags. Det var rätt spännande att se honom några månader efteråt. Under tiden hade han varit i Barcelona och skejtat i några veckor. Jag har alltid haft ett gott öga för killar som åker skateboard och snowboard. Om dom dessutom är snygga, har piercings och lyssnar på punk, jamen då kan det inte bli något annat än en fullträff. Min vän Therese tyckte han såg ung ut, och verkade lite omogen.

Hur som helst bestämde vi att han skulle säsonga i Riksgränsen istället för Karibien, och jag är välkommen att hälsa på i Riksgränsen till vinter. Jag meddelade min vän C i Sthlm att jag träffat honom igen, hon som retade mig i somras på jobbet när jag träffat honom första gången. Men det var fint att träffa honom, han har ett jättefint leende och är så mysig.

Återvinning rules!

tisdag 16 september 2008

When drops of sadness fall

Jag har varit bortrest ett tag. Har varit nere till Sthlm för att hälsa på världens bästa Emil, som numera jobbar där. När man åker dit, så blir det en hel del shopping, alltså bränna upp gruvlönen. Jag har köpt saker, lämnat tillbaka en del och köpt nya saker. Dessutom fick jag träffa massor av bra folk, jag hann fika och skvallra med Cecilia S innan hon åkte upp till Abisko med klassen, jag åt lunch och shoppade med Iida och hennes pojkvän, jag fikade, shoppade och åt middag med Cecilia N och hennes lilla babymage, jag åt persiskt och drack öl med Helena, jag hängde med Björn en dag på stan. Ja och så hann jag träffa mina småkusiner Leon och Noel (samt min morbror med sambo) innan de åkte till Grekland på semester. Det var en mycket fin semester.

Dock blev jag osäker när jag kom hem igen. Vad vill jag egentligen? Innan så gillade jag att vara i Kiruna. Idag när jag var här, så kände jag mig plötsligt malplacerad. Herregud, vad fan ska jag göra? När jag var hos Emil, så såg jag ett program där en svensk kvinna blivit kär i en thailändare och flyttat dit. Jag började nästan grina, för det verkade så fint.

Jag hade också kunnat resa runt, hitta någon att bli kär i, skaffa ett enkelt liv nånstans. Men så är problemet, hur fan kan jag bli kär i någon när jag fortfarande har känslor för någon annan? Eller känslor och känslor... Det finns fortfarande någon som sitter på en piedestal, någon som är lite snäppet bättre än alla andra jag träffar.

Till helgen blir det i alla fall 25-årskalas för den bästa och finaste Malin som finns. Det kommer bli trevligt, jag tror det. Och uteliv efter fest, det blir nog bra. Även om jag gärna hade velat vara på din fest med, Cammy!

When drops of sadness fall - Path Of No Return

söndag 31 augusti 2008

Smaken är som baken...

Idag sa en kille, som jag flörtat med, att jag har dålig killsmak. Jag svarade direkt att så fick han absolut inte säga, för min killsmak är alldeles ypperlig. Ja, det stämmer för det mesta, men ibland råkar några gråbergsbitar hamna i malmen (skadad av jobbet, javisst). Fast han tyckte tydligen att min dåliga killsmak var bra. För att han anser sig vara ful.

Jag vet inte om det är en bekräftelsegrej. Jag och Tina snackade om det på jobbet här i somras. Såna som säger "jag är så ful", så den andra måste svara "nämen du är inte alls ful". Säger saker så de ska få positiv feedback... Jag vet hur det funkar, jag är själv så ibland.

onsdag 30 juli 2008

People are strange - The Doors

Om jag någon gång får barn, så ska jag lära dom att inte engagera sig så mycket, att inte ha för stora förväntningar. Speciellt inte på andra människor. Människor är ett konstigt släkte och för det mesta blir man bara sårad, eller arg. Just nu är jag ganska less faktiskt, är det inte problem med arbetskamrater så är det något med "det andra könet". Jag vill inte ha ont i hjärtat.

torsdag 10 juli 2008

Dagens...

Daxis den 10/7 kl 21.någonting

DAGENS HUMÖR: Tyvärr är jag lite off, lite dämpad och inte alls så sugen...
DAGENS KLÄDSEL: Först mina arbetskläder (skjorta, scarf, byxor och jacka), och sedan blev det mina nya kortare jeans, grå t-shirt och svart kofta.
DAGENS HÅR: Långt och någon lock på sidan för det är lite fuktigt ute.
DAGENS SMINK: Solpuder och mascara.
DAGENS VÄDER: Mulet men lite blått.
DAGENS HÄNDELSE: Jobb typ... med en massa skvaller som hann spridas när jag var ledig, vilket gjorde att två arbetskamrater retades med mig. På skoj. Hur som helst var det ändå roligt.
DAGENS LÅT: Smala Sussie - Newfound lover
DAGENS VILL HA: Lammkött? Haha.
DAGENS SAKNAD: Jag saknar bra svar på ett beslut jag måste fatta.
DAGENS ROLIGASTE: Jag grattade min kusin Sanna på 21-årsdagen och samtidigt sa jag en smaskig grej till henne, och hennes svar på det var så jäkla roligt att jag skrattade länge. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.
DAGENS FAVORIT: Mina jobbarkompisar.
DAGENS KÖP: Fika till mig och Jean när vi väntade på att stämpla ut.
DAGENS GODIS: Fikat jag delade med Jean.
DAGENS ORD: Svett. Hahahaha. Ett kanske lite intern grej, hänger ihop med det min kusin Sanna sa. I och med att jag jobbar med hennes kompis så blev det en hel del prat om det.

söndag 6 juli 2008

Ta en för laget

Festivalen är förbi, och även en till helg försvann bara sådär. Tiden går så fort när man jobbar, jag hinner inte med något alls förutom att jobba. Som tur var, så var jag ledig under festivalhelgen. Det var faktiskt roligt, eller fredagen var hur bra som helst medan jag var trött och seg på lördagen. Jag orkar inte längre som jag gjorde för några år sedan, jag tror jag börjar bli gammal.

Och vad hände då? Träffade jag de där männen? Ingen av mina lappkillar såg jag, ingen alls! Det var lite snopet, jag hade velat se dom i alla fall. Spionera lite från sidan om. Men den där killen som jag var på dejt med, han råkade jag springa på. Vi gav varandra en kram, vi pratade lite, han frågade en del, saker som har hänt efter vi sågs sist. När vi skildes åt fick jag en puss på munnen, och några dagar efteråt fick jag ett mail på facebook av honom. Men jag är rätt oberörd, jag har kommit över det, han var ingen gentleman och han var faktiskt inte så snygg som tidigare.

Min åldersnoja har framträdit mer under den här helgen. Den här helgen som jag dessutom jobbade, men hade tid att gå på fest också. Egentligen var jag inte sugen, jag hade ingen lust men jag fick mina egna ord i ansiktet "ta en för laget", som jag brukar säga till Tina och Cecilia när vi jobbar. Jag hade ju också tjatat ett tag på att vi borde gå ut, så det var bara att klä på sig efter jobbet. Vi var på en inflyttningsfest hos två tjejer, och typ alla på festen är omkring 20. Värst var det när jag pratade med en tjej och hon visar sig vara född 1990! 90-talet alltså! Men det var roligt på festen, jag träffade flera bekanta och det fanns en del söta små pojkar (= ögongodis). Vi avslutade med att dra till Mommas, och deras klientel är äldre. Så jag hamnade mellan två världar, mellan de som var född i slutet av 80-talet och de som är 40+. Men jag hade trevligt, jag hade mycket trevligt även om jag inte sov mycket under natten. Jag tror jag hann med 2 timmar allt som allt... så min jobbdag var rätt lång, jag var aptrött och dessutom lite bakis. Tina och Jean retade mig, med all rätt. Jag får skylla mig själv, så länge jag kan komma med skvaller.

måndag 23 juni 2008

Memories can´t replace a life

Jag är oerhört kluven, halva hjärtat, halva min kropp, halva mig vill annat. Till helgen är det festival här i Kiruna. Klart jag ska gå, jag ser fram emot det. Delvis. Halva mig vill inte gå, för jag är rädd för folk jag kommer se, folk jag kommer träffa. Jag vill inte träffa lappkillen, jag är så rädd för att se honom med hans "nya" tjej. Hans enda tjej. Jag blev ju aldrig den där tjejen. Jag var halvvägs, jag kanske stupade på mållinjen, jag var kanske vätskekontrollen men inget mer. Jag vill inte heller träffa den där killen jag var på dejt med i Umeå i vintras, den där dejten där allt var perfekt men ändå hörde han aldrig av sig. Jag vill inte träffa honom, för att jag känner mig en som förlorare. Jag känner mig inte tillräckligt bra. Och jag vill inte träffa min gamla lapp, för att han är fortfarande... min gamla lapp. För han är fortfarande den jag har så mycket gemensamt med. Och jag vill inte träffa honom, för att jag vet att jag inte är den perfekta för honom.

Om jag träffar dom här, så kommer jag bara bli påmind om det, att jag inte är den perfekta. Det här är inte rätt tidpunkt för att visa mig igen, att visa mig som den sårade personen jag är. För jag är inte mig själv just nu, jag är inte den Jenny som jag vill vara. Jag känner inte igen mig själv.

Det kommer nog bli en trevlig festival ändå. Jag ska inte tänka tillbaka på festivalen förra året som var perfekt, nej, för då kan inte årets festival bli så bra. Jag ska inte tänka tillbaka på att jag hade världens bästa kväll förra året på festivallördagen, med fantastiska vänner och min gamla lapp.

Om man frågar mig just nu om hösten, så kommer jag inte börja i skolan i Vännäs. Jag fick en snilleblixt under midsommar efter att jag pratat med Björn, att jag kanske avvaktar och börjar till våren, och kanske i Sthlm eller Örebro. Emil kanske flyttar ner till Sthlm, och jag vill vara i närheten av honom, dessutom vill jag vara nära Björn. Jag tror att Björn tyckte det var bra när jag sa det till honom. Men jag velar varje dag om hur jag ska göra, och ibland önskar jag att någon kunde bestämma åt mig. För i så fall kan jag klaga hur mycket som helst om det blir fel.

Memories can´t replace a life - Summerdyingfast

torsdag 12 juni 2008

In my way

Jag är dum i huvudet. Jag har börjat förstå det nu. Varför kan jag inte reagera som en vanlig människa? Här går jag runt och vill träffa någon på riktigt, någon som inte är rädd för att binda sig. Men jag dras som en magnet till alla känslomässigt otillgängliga killar, blir förälskad och sedan ledsen och sårad. Och nu när jag träffar någon på riktigt, någon som vill ha något seriöst, någon som är tillgänglig, då får jag en mental blockering och blir livrädd. Det går bara inte då.

Jag fick blombud i tisdags, av den här som vill ha något seriöst. 10 stycken stora röda rosor. Jag har aldrig fått något liknande. Det var galet, men han försöker bevisa att han är en bra kille och att han tycker om mig. Min mamma tyckte det var som en roman, killen skickar rosor och så. Anja sa något om Sex & the City. Jag blev mållös, jag är fortfarande mållös. För jag är dum i huvudet. För jag blir livrädd... och... eh blockerad.

Istället för att tänka framåt och försöka häva min blockering, så tänker jag såklart på allt gammalt. Jag idealiserar en del, för de hamnar liksom på en piedestal, och jag är underlägsen. Jag har såna idiotiska tankar. Men hade det varit tvärtom, att de hade haft riktiga känslor för mig så hade jag också blivit rädd. Jag är dum i huvudet!

Idag pratade jag med Björn. Jag har hittat en bra tunnel till honom så han kan måla graffiti i den. Så nu krävs det bara att han kommer upp hit, på riktigt. Jag försöker verkligen övertala honom. Jag gav honom en komplimang idag också, att han är lång och stilig. Jag gillar långa män. Hoppas han kommer hit. Jag saknar honom.

In my way - Judge

torsdag 5 juni 2008

Förälskelse

Igår ringde min finfina vän Björn till mig. Han berättade bland annat att hans svar på Emil, hon heter Mia, hade sagt att han borde hälsa på mig! Och jag sa ju självklart, jag bjöd ju in honom här i helgen när vi pratade. Sa att han absolut borde komma hit i sommar. Nu hade Mia sagt samma sak, hoppas Björn överväger att komma en sväng. Jag sa att han är välkommen, han kontrade med att säga att jag alltid är välkommen till Linköping. Men jag var ju där förra sommaren och hälsade på!

Annars har jag jobbat i tre dagar nu, två av de dagarna har jag varit sjuk. Första dagen hade jag 39 graders feber men jag är stenhård, satt visserligen mest på bänken, drack te och hade frossa. Gick och la mig i sängen direkt när jag kom hem innan kl 17. Igår var jag uppe till kl 20, tjo! Och idag är jag på fötterna, jag har ingen feber men förbannat ont i halsen.

Jag och Cecilia tog nödutfarten upp idag, man ska repetera och ta den ibland så man kommer ihåg. Det innebär en del tjorv, först ska man ta sig från besöksgruvan på 540 meters nivå ner till 775 meter (där jobbar min pappa för övrigt), och sedan söka sig efter väg 43 och nödutfarten och sedan skumpa på den i en kvart kanske, det är ganska dålig väg. Men det är verkligen värt det, man kommer ut på baksidan av gruvan och när det är fint väder så ser man hela fjällvärlden! Är det riktigt fint väder ser man Kebnekaisemassivet som ligger ca 7 mil bort. Jag älskar sommaren i Kiruna, eller jag älskar fint väder i Kiruna när det är blå himmel i fjällen och man ser långt. Jag blir alltid alldeles stum inför naturen, jag får en känsla i hjärtat och magen som är konstigt att beskriva... Jag tror att jag helt enkelt är kär i naturen, och jag vill visa det till alla.

tisdag 27 maj 2008

Working lady

Igår fick jag svaret som jag undrat över ett rätt bra tag, jag kom in på trafiklärarutbildningen i Vännäs. Jag blev glad, delvis, jag vet inte om jag är redo att flytta tillbaka dit. Jag funderar fortfarande vad som är rätt för mig. Jag funderar på om det är rätt att stanna kvar här i stan, för nu har jag ju börjat jobba. Idag när jag kom ner till Infomine så blev jag så nöjd av att känna doften, och jag var så nöjd när jag fick åka ner underjord. Som Malin sa, jag kanske är en gruvis längst in? Jag är i alla fall ingen Konsum-tant, påstår min chef, hon sa idag "de är alltid så griniga på Konsum, och du är så glad så du passar inte in där". Hah!

Men jag har alltid haft beslutsångest. Jag kan aldrig bestämma mig, och när jag väl gör det så grubblar jag över det andra och funderar på hur det kunde vara. Det kanske är därför jag alltid har kvar mina kärleksspöken. Jag läste en artikel i Cosmopolitan (ett relativt nytt nummer faktiskt, och inget halvårsgammalt nummer som man brukar få på Universitetet), den handlade om att man måste överge sitt kärleksspöke för det hindrar en att gå framåt, för man sitter fast med bilden av någon perfekt. Grubblandet gör att man bara hittar fel på sig själv och fel man gjort. Klart! Men jag har inte ett kärleksspöke, jag har flera. Löjligt nog. Jag kanske har tre-fyra stycken som fortfarande ses som de perfekta männen, som jag gärna hade tagit tillbaka om jag fått chansen. Jag brukar bygga upp bilden av den perfekta killen efter jag fått ett bakslag, nobben, blivit sårad. Det är ju dom som är så perfekta, ouppnåeliga och jag... jag hittar bara fel på mig själv.

Ah fuck it... jag orkar inte. Jag ska komma över det här. Det kanske hjälper när jag jobbar, och när jag kommer ut och springer med Emil. Vi brukar ta en väg som blir 6 km tur och retur, än så länge är det mycket gå-spring-gå-gå-gå-spring-gå-spring-gå. Men när jag blir lite mer tränad så ska det blir mest spring och så lite gå som möjligt.

Det är förresten min 2-årsdag nu på torsdag, den 29e, två år sedan min operation. Egentligen ska vi fika då, men mina föräldrar kommer nog vara i stugan och jag kommer jobba innan jag ska iväg på kick-off med jobbet, bowling och middag. Det kanske är ett bra firande det med...

söndag 18 maj 2008

En obekväm sanning, eller ett obekvämt samtal

Det här rätt konstiga samtal ägde rum kring köksbordet i stugan i idylliska Tornedalen idag när jag åt frukost och drack mitt morgonkaffe.

Jag: Hur vanligt är det att man föder barn utan att man vetat om att man är gravid?
Mamma: Det är nog inte så vanligt. Vad då, tror du att du är gravid?
Jag: Nej, alltså...
Mamma innan jag hinner säga mer: Du kan ju köpa ett grav-test.
Jag: Nä men...
Mamma innan jag hinner säga mer: Fast jag tror att det är din medicin som är anledningen.
Jag: Jo, jag hoppas det, annars är det hur som helst för sent... (jag fnissar lite)
Mamma: Jaha, vem var den sista du var "tillsammans" med?
Jag: Nämenmamma!


Jag avslutade samtalet genom att kolla ut genom fönstret. Sen pratade vi inget mer om det. Det kändes lite... awkward... alltså rätt konstigt.

Det är min största skräck som jag kan utsättas för. Jag är livrädd för hajar, men jag ser till att inte vara i närheten av hajar. Däremot, tänk att vara gravid utan att veta om det! Man har ju läst om tjejer som fött barn utan att veta om att de var gravida.

-------------------------------------------------

Hur som helst var min helg i stugan väldigt skönt. Jag gick runt byn två gånger, jag bastade och så grillade vi. Dessutom är det rätt mysigt att vara i Junis, när man handlar på ICA så säger man hej till dom som också är i affären, eller som igår då vi fick efterrättstips av Maria, glass med varma bär och riven vit choklad. Eller idag när jag och pappa gick runt byn, och så ropar kyrkvaktmästaren Östen "god morgon" från trappan till Församlingshemmet. Det är fint, det är skönt och välkomnande att vara i Junis.

onsdag 14 maj 2008

Oh no!

Imorgon måste jag ringa till Neurocentrum på Universitetssjukhuset i Umeå. Jag måste ringa och höra hur det blir med återbesök, för det har gått två år snart. Två år sedan operationen, och jag måste ringa och fråga om jag ska göra en ny röntgen för att se om min lilla tumörbit har börjat växa. Jag vill inte ringa, jag har ingen lust att återuppleva allt det där. Kan någon klandra mig för det? Jag är livrädd för att jag måste göra en ny operation i hjärnan. Jag är livrädd för att min tumör har börjat växa igen. LIVRÄDD! Jag vill inte ringa. Faktum är att jag hellre lever i ovisshet och kanske dör knall och fall, än att gå igenom allt igen. Även om jag ibland säger att det inte hade spelat någon roll förra gången, om jag hade dött på operationsbordet eller inte...